Luciadagen, den 13 december, var enligt den julianska tideräkningen den fastslagna solståndsdagen. Lussenatten ansågs därmed vara årets längsta och mörkaste natt och en tid då onda väsen och krafter var i rörelse. På flera håll i Sverige trodde man att Lussefärssläkta med Lussefär eller Lussi i täten var ute och reste denna natt. I Halland beskrevs de som ”hundar och all slags trolltyg” eller som ”trolltyg som kom in genom skorstenen”. Andra menade att Lussefärssläkta var en samling osaliga andar bestående av självmördare och odöpta barn som susade fram genom den mörka natten.

Det var i alla fall skrämmande varelser som man absolut inte ville stöta på, men ändock hålla sig väl med. Lussefärssläktas hästar skulle enligt flera uppteckningar från Halland och Västergötland ha den sista kärven ur varje åker för att bönderna skulle få bättre skörd nästa år. I Västergötland var det därför tradition att, efter att man matat gårdens djur för natten, lägga en sädeskärve även utanför ladugårdsväggen till Lussefärssläkta. I Tvååker socken i Halland menade man att Lussefärden och Odens jakt var ett och samma fenomen, vilket är intressant då man i Skåne istället satte ut en kärve vid jul till just Odens häst. Även i Norge uppträder traditionen om Lussefärden, där under namnen Lussiferdi, julareia och jolesveinane, med tillhörande matoffer bestående av öl, bröd och djurfoder. I Lule lappmark lade samerna på juldagen ut matoffer i näverskeppor till det omkringresande julfolket som färdades genom luften med Julherren som anförare.

Ja även om man kanske lämnade en kärve hö ute till de djur och onda väsen som färdades genom lussenatten så ville man inte möta dem, och absolut inte hamna i konflikt med dem. Om en man som var ute på lussenatten för att stjäla ved i Fjärås berättades det såhär:

”Det var lusse natt. Det var en karl nere i Stene, som var i skogen efter bränne, för på den tiden när en skulle ha bränne, så var en nästan tvungen att stjäla det i skogen om natten. Då kom lyktegubben och sa: ”Lusse natt i natt.” ”Ja, jag vet la dä”, svarade karlen. Lyktegubben följde honom ända hem och ropade detsamma: ”Lussenatt i natt.” Men när karlen stängde igen dörren efter sej, bad han lyktegubben kyssa sej i rumpan. Men då spjände lyktegubben till dörren, så hon sprack”. (Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. s106-107).