Den här artikeln finns även som film. Klicka på videon nedan!
Du har säkert hört uttrycket glad som en kalv på grönbete. Uttrycket myntades förmodligen av någon vid betessläppet på våren när korna hoppar av glädje över att äntligen få komma ut på grönbete igen efter en lång vinter instängda i ladugården. I dag anordnas betessläpp för allmänheten av bland annat Arla, vilket har blivit en uppskattad vårtradition för många barnfamiljer. Kanske har du själv varit med på ett betessläpp?
Även i bondesamhället var dagen för betessläppet en speciell dag. Tidpunkten för släppet varierade beroende på var i Sverige man bodde, men främst styrdes det av hur mycket foder man hade kvar. Det ansågs tyda på välstånd ju senare man kunde släppa ut korna på våren. Vanligast var att släppa ut korna i maj eller juni månad och ofta hade bygden en speciell dag då man skulle släppa ut djuren. I Halland skulle korna helst släppas ut på Sofiadagen den 15 maj. I Värmland samlades barn och unga på Peregrinusdagen den 16 maj för att tända eldar och skrämma bort onda väsen inför betessläppet. Med sig hade de käppar de slog med i buskarna samtidigt som de ropade:
”Peregrinus, Peregrinus, är du här inne, så ska du här ut å släppa lös dina hundar!”.
Käpparna kastades sedan på elden och festen fortsatte under natten med lekar och dans.
I stora delar av Sverige var 1 maj den bästa dagen för betessläpp då valborgsmässofirandet med valborgsmässoelden, oväsen och läskiga ansiktsmasker skrämt bort både rovdjur och annat ont. I Småland menade man att ungdjuren skulle släppas på bete på Urbanusdagen den 25 maj och i vissa delar av Sverige väntade man ända till efter midsommar.
Vid vallsläpp, lösning eller kosläpp var det alltså viktigt att tänka på att skydda djuren inför den långa sommaren i naturen. Förutom att skrämma onda makter och djur med eldar och oväsen fanns det många andra riter och traditioner knutna kring betessläppet. När korna släpptes ut den första dagen efter vintern skulle man lägga stål under ladugårdströskeln. Stål ansågs skydda mot allehanda onda makter som vittra, maran och trollen. I Dalarna skulle man fånga årets första humla och borra in i tröskeln för att skydda korna, och i Dalsland lade man en kvist enris i kornas bås på midsommarnatten för att få skydd från både ormbett och annat ont när de var ute på vall.
Efter en lång vinter inomhus i ladugården var fodret ofta knappt. Vissa djur var så svältfödda efter vintern att de fick bäras ut ur ladugården. Då hände det att mjölken sinade och även det förklarades för det mesta med magi och trolldom. För att skydda sig från de onda makter som fick mjölken att sina skulle man lägga stål i hinken första gången man mjölkade. Man kunde även mata kon med en bit bröd doppad i det första mjölkskummet eller med en bit av julbrödet som man sparat till våren.
Kor på bete är på många sätt en symbol för den svenska sommaren och för många barn är kosläppen idag deras enda kontakt med lantbruket och landsbygdsdjur. Kor på bete är även en förutsättning för de öppna landskap som karaktäriserar det svenska kulturlandskapet där kornas mular arbetat för att bevara den biologiska mångfalden. Och än idag kan du ha turen att få höra en koskällas klang i sommarkvällen från en hage någonstans i Sverige.
