Påskbrev
Kanske har du själv känt pirret i magen när du smyger fram till grannens hus på skärtorsdagen eller påskafton med påskbrev i förklädsfickan? Ingen får se dig när du smyger längs husväggen och hukar under fönstren. Väl framme vid farstun sliter du upp dörren, skriker GLAD PÅSK och kastar in påskbreven som du fyllt med godis. Förhoppningsvis har du vikt dem ordentligt så inget godis faller ur när de flyger in genom hallen. Sen springer du! Schaletten tappar du i farten och du vågar inte vända dig om. Känner du igen traditionen? I så fall är du förmodligen från Västsverige.
I Sverige kan man härleda traditionen att göra påskbrev till i alla fall början av1800-talet. Framför allt var traditionen spridd i Västsverige och speciellt populär var den i Dalsland, Bohuslän och Värmland under början av 1900-talet. I Åmål ska det finnas ett påskbrev bevarat som sägs vara från senare delen av 1700-talet!
I dag delas påskbrev oftast ut av barn, men förr i tiden delades påskbreven ut av utklädda vuxna och ungdomar. Oftast klädde man ut sig som påskkärring, alltså häxa, med huckle och kvast. Men även crossdressing, det vill säga att klä ut sig till en man om man var kvinna, eller kvinna om man var man var populärt bland ungdomarna på påskafton. På Folkminnesarkivet finns denna berättelse av Kristina Jansson född 1864 från Ärtemark i Dalsland nedtecknad:
”Om påsklördagskvällen brukade de unga ”klä ut sig”, d.v.s. ett fruntimmer klädde sig i karlakläder, och en karl i fruntimmerskläder. Då gick man till något grannställe för att ha roligt och spela spratt. Man frågade t.ex. om man fick låna hus o.s.v. Det slutade ofta med att folket på stället man besökte, med våld klädde av de utklädda.”(IFGH1198:25)
Traditionen att kasta in påskbrev genom dörren är som nämnts vanligast förekommande i Västsverige. Men även i finska Österbotten, och då främst i norra svensktalande Österbotten, finns en liknande tradition nedtecknad; där klädde man i början av 1800-talet ut sig till påsktroll som kastade in påskbrev i stugorna.
På 1800-talet hade många familjer ont om rit- och skrivpapper, så alla vita papper man kom över sparades under året för att kunna användas till påskbreven. Hade man inte råd att fylla påskbrevet med godis kunde man istället göra en ”påskputa” eller ”påskdyna” av små färgglada tyglappar och lägga i brevet.
Påskdynan var en liten kudde sydd av färgglada tygbitar och prydd med en kvast och en raka. Kvasten och rakan är ju häxornas attiraljer som de tar med sig till Blåkulla. Även ett smörjehorn eller en kaffepanna med salva hör till. Salvan behövde häxorna för att få sina kvastar att flyga.
Enligt traditionen var det karamellbakerskan mamsell Stjernberg i Åmål som kom på att man kunde göra påskdynor i socker istället för tyg. I Dalsland kallades nämligen kakor även för dynor. Påskkakorna gjordes av röd sockermassa och dekorerades med kvast, raka och smörjehorn av vit kristyr. Med tiden blev även personnamn vanliga på kakorna. De tidigaste påskkakorna var fyrkantiga, precis som deras föregångare påskdynorna, men med tiden kom de att få en rund form.
I Tidning för Wenersbors stad och län år 1890 kunde man läsa detta om påskbrev:
”Påskbref växlades mellan såväl barn som fullväxt ungdom och innehöllo värs i långa banor, dels långods dels eget fabrikat, samt karameller, konfäkt och påskdynor (små prydnader för scheffon-jén), men också, då man ville vara elak, gamla tugg-bussar, smuts, utslitna skosulor o.d., hvarvid naturligtvis värsen var därefter”. (Fredrik Skott 2013:57)
Vilken som kom först, dynorna av tyg, påskkakorna eller påskbreven med godis i är inte helt utrett. Vissa menar att de små tygkuddarna var föregångaren som senare blev en kaka och som därefter blev till blandat godis i påskbreven. Andra hävdar bestämt att det var de som inte hade råd med godis att fylla breven med som istället sydde dynor av gamla tygstuvar. En man född 1859 i Råglanda, Värmland, berättade att barnen först skickade kuddar till varandra istället för påskbrev. Påskbreven började man enligt honom med långt senare. Mannen beskriver hur påskdynorna hade ”en vackert färgad tyglapp till övertyg, i hörnen tofsar. Av en vispkvist och tråd gjordes en sopa, av styvt papper klipptes en raka och av kulört papper ett smörjehorn. Sopan och rakan syddes fast på den lilla kudden i kors, hornet stacks under” (Nilsson och Bergstrand 1955:146).
En annan påsktradition i Dalsland och Värmland var att försöka fästa en fjäder, trasa eller dyna på någons rygg utan att bli upptäckt. Detta kallades för skvallerpåse, skvallersäck eller påskatyg. Ett sådant ”påskatyg” finns i Nordiska museets samlingar där det lämnades in 1881. Enligt deras datering är den från 1730-talet! Påskatyget på Nordiska museet är en liten dyna av siden med en ugnsraka, brödspade, kvast och smörjhorn fastsytt på. Den ska ha ägts av inlämnarens mormors mor och varit till för att fästas just på någons rygg. En variation traditionen var att klippa ut en raka, en kvast eller ett smörjehorn av papper och sätta fast på någons rygg med en knappnål. Man kallade det att ”sätta respass” i ryggen på folk.
Om man hade en ovän kunde man preparera påskbrevet med annat än godis. Det hände att man lade i både gamla skosulor och smuts i brevet tillsammans med en elak vers. Man kan förstå att den påskkärring som lämnade ett sådant brev ville vara anonym och förmodligen sprang så fort benen förmådde. Var det däremot någon man speciellt höll av kunde påskbrevet istället innehålla ett kärleksbudskap som denna kärleksfulla vers som skrevs på ett påskbrev någon gång i början av 1900-talet:
”Möt mig kl. sju i afton
ned vid stamparns gråa grind,
där skall jag av kärlek giva
femton kyssar på din kind,
sedan skall vi åter rida
öster ut till Stränge ek,
där skola vi tillreda
denna kväll en lustig lek.”
Gör dina egna påskbrev!
Påskbreven målades vanligtvis med vattenfärger. Motiven kunde vara påskkärringar, ägg och kycklingar, men även troll och tomtar eller kärlekspar, gärna lustigt tecknade med ägg som huvuden eller ridandes på tuppar. Hade man inte lust att själv måla ett brev så fanns det redan på 1800-talet färdiga att köpa i handeln. Enligt de äldsta traditionerna skulle en kvast och en raka finnas med på teckningen. Ofta skrevs en kort dikt eller ett rim i brevet. Ett vanligt rim var:
”Sopa, raka, smörjehorn, sänder jag dig till resedon.
Far fort min vän, kom snart igen.
Det önskas av en trogen vän.”
