Astrid Lindgren är utan tvekan vår mest folkkära författarinna. Lindgrens författarskap och personlighet präglas av en helt unik fantasi och en oerhört rik, inre föreställningsvärld. Detta i kombination med en realism, ett engagemang i sociala frågor, empati för ensamma och utsatta individer, i synnerhet barn. Som grund och klangbotten finns samtidigt också hela tiden Astrids egna minnen och erfarenheter av en uppväxt, nära naturen, och nära den folkliga svenska traditionen och föreställningsvärlden på den småländska landsbygden. Hon var simultant en traditionsbärare och en förnyare i sin berättarkonst, men i denna artikelserie skall vi fokusera på det förstnämnda och mer specifikt på hur Lindgrens berättelser inspirerats av och burit vidare svenska folksagor och legender och i synnerhet svensk folktro till nya generationer.
I denna första artikel tänkte vi fördjupa oss i Lindgrens förhållande till folktron kring ”De underjordiska”, vättar och vittror. Tron på småväxta, andliga väsen som är nära förbundna med naturen på olika sätt går tillbaka till vikingatiden och de fornnordiska sagorna.
Enligt Landnamsboken föreskrev äldre isländsk lag hur drakhuvuden i stäven på vikingaskeppen måste tas ned innan man närmade sig land, eftersom landvättarna (landvættir) annars kunde bli skrämda. Även i Egil Skallagrimsons saga omnämns och beskrivs vättarna. Vättarna sades skydda Island mot ovälkomna besökare. Fyra landvættir fungerar än idag som sköldhållare till Islands statsvapen och i en studie från så sent som 2007 visade det sig att en majoritet av Islands befolkning fortfarande såg existensen av vättar och alver som trolig eller möjlig.
I svensk folklig tradition är vättarna till såväl utseende som karaktär ett människoliknande väsen. Vättarna är väldigt mycket mindre än människor, men precis som människan har de en skiftande karaktär och uppträder såväl i god och hjälpande som i ondskefull och svekfull skepnad. Namnet på vättarna har skiftat mellan olika landskap. På Gotland kallades de för ”Di sma under jordi”, i Norrland kallades de för ”vittror”. Gemensamt samlingsnamn har dock varit ”De underjordiska”. Vissa vättar bodde nära människor, t.ex. under golvet i boningshuset eller fäboden. Andra var mer intimt förknippade med naturen och troddes bo i stenar, mossar eller under gårdens vårdträd.
Om man visade vättarna vänlighet och respekt , t ex genom att offra till dem och säkerställa att man inte vanhelgade deras boningar genom att hälla hett vatten eller urin på den, samt hade turen att ha godsinnade vättar omkring sig, så kunde människorna bli hjälpta av vättarna. Enligt de folkliga legenderna så hände det till exempel att vättar hjälpte kvinnor vid svåra förlossningar.
Hade man däremot oturen att stöta på ondsinta vättar eller om man betedde sig på ett sätt som förargade vättarna, så kunde det gå riktigt illa. Vättarna kunde röva bort människobarn och likt trollen lämna en ”bortbyting” i dess ställe. Vättarna kunde också förtrolla människor och dra ned dem till sig i underjorden, där de blev fast för evigt. Detta kallades för att ”bli jordtagen”.
Av alla folktroväsen som Astrid Lindgren skildrar och inspireras av i sina sagor så är det vättarna/de underjordiska som oftast återkommer och som tycks ha berört henne mest. Astrid har vittnat om hur hon från tidig ålder fick ta del av muntliga berättelser från äldre släktingar kring olika folktroväsen. När hon blev äldre så började hon också läsa och fängslas av svenska folksagor.
Fascinationen för just de underjordiska tycks också kunna kopplas till världsåskådningen och livserfarenheterna hos Astrid själv. I den självbiografiska novellen ”En jul i Småland för länge sedan” vittnar hon om hur hon som sexårig flicka kom bort från sin far och gick totalt vilse i skogen när de skulle hugga julgran. Denna upplevelse av att vara bortvillad från tryggheten och totalt utlämnad och värnlös inför naturens makter tycks ha tagit djupt fäste hos henne. Detta i kombination med att hon enligt många texter och intervjuer tycks ha inkorporerat den äldre folkliga föreställningen om naturen som besjälad och dualistisk i bemärkelsen simultant farlig, mörk och hotfull och vacker, magisk och lockande, skulle kunna tänkas utgöra den psykologiska grunden för fascinationen kring myterna om de underjordiska.
Denna fascination och inspiration hos Astrid kommer allra tydligast till uttryck i sagan om Ronja Rövardotter. Ronja konfronteras direkt med de underjordiska i sin naturväsensform när de under en skogsutflykt plötsligt omger henne med en dimma som försätter Ronja i ett tranceliknande tillstånd och försöker locka ned henne i en mosse för att bli jordtagen. Ronja räddas dock i sista stund av Birk Borkason som leder henne bort från de underjordiska och bryter förtrollningen. En annan scen med liknande ”jordtagnings”-tema är när Ronja somnar på en stenhäll och vaknar av att ondskefulla, stenliknande ”grådvärgar” försöker dra henne ned till sig.
Som tidigare beskrivits ansågs i folktraditionen vissa vättar bo under stenar eller vara stenarnas ande. De av Astrid själv påhittade figurerna ”rumpnissarna” skulle samtidigt kunna ses som en illustration av den mer godmodiga och harmlösa sidan av vättarna. Precis som vissa vättar i folksagorna bor de bland trädrötter under jorden och påminner om människor fast i mycket mindre form.
Ett annat påhittat väsen i sagan om Ronja Rövardotter är ”vildvittrorna”. Till karaktär och utseende påminner vildvittrorna närmast om det sydsvenska folktroväsendet ”Nattravnen” som var en slags spökkorp och en inkarnation av självmördares plågade själar som jagade och attackerade människor från himlen under nätterna. Att Astrid valde just namnet ”vittra” kan dock knappast vara en slump, utan bör ses som en medveten eller omedveten inspiration från den norrländska benämningen av vättar.
Temat med jordtagning och vättarnas mörkare sidor återkommer hos Astrid i novellen ”Tu, tu, tu”, där den lilla vallflickan Stina-Maria, mitt i sorgen över sina får som dödats av vargen, blir kontaktad av de underjordiska som lockar med henne ned i marken för att bli jordtagen. Narrativet i denna novell anknyter i vissa delar starkt till den äldre svenska folksagan ”Prins hatt under jorden” som Astrid själv angett som sin favoritsaga under barndomen.
Förutom rumpnissarna så återkommer också den mer godmodiga formen av vättemyterna i flera av Astrids sagor. Berättelsen om ”Nils Karlsson pyssling” anknyter starkt till den norrländska traditionen kring vitterfolket som sägs bo under golvet i fäbodarna och som ofta har färggranna luvor. Även novellen om ”Peter och Petra” är uppenbart inspirerad av myter kring godmodiga vättar. Peter och Petra är barn av ”småfolket” som bor bland rötterna under en gran i en park och drömmer om att i likhet med de stora människobarnen få gå i skolan.
Astrid Lindgren har genom sitt författarskap, med klangbotten i sin egen livshistoria och äldre släktingarnas världsåskådning, fört vidare, levandegjort och förnyat de nordiska myterna om vättarna till flera nya generationer och på så vis bidragit till att knyta samman vikingatid med nutid. För detta och mycket annat bör vi skänka henne en tacksamhetens tanke.
