Vad händer med oss när vi förlorar kontakten med våra biologiska och kulturella rötter? Hur mår vi när livets fokus förflyttas från överlevnad, relationer och delaktighet till ytliga uttryck för framgång? Och var hittar vi tillvarons mening när vi inte längre ser oss själva som delar av ett större sammanhang? Daniel Gaal reflekterar över vår samtidskultur i en tid präglad av teknik och ett ständigt informationsflöde.
Idag vet man mycket om hur människans hjärna fungerar. Man vet varför vi gör de val vi gör, hur vi formar våra åsikter och hur våra tankeprocesser går att påverka. Dessa kunskaper utnyttjas för att sälja varor, att driva politiska agendor och på andra sätt styra oss. Vi blir dagligen bombarderade med olika typer av medial påverkan. Genom modern teknik har vi världen i våra händer och ett konstant flöde av intryck letar sig ständigt in i våra hjärnor. Information eller propaganda kan man fråga sig.
I boken ”Skärmhjärnan” beskriver psykiatrikern Anders Hansen att våra hjärnor från dag ett arbetar med att lista ut vad vi ska göra härnäst. Men i det samhälle vi lever i idag har vi fått möjlighet att gå på autopilot. Mycket är redan tillrättalagt och färdiga uppfattningar matas till oss. I boken ”Fördel ADHD” beskriver samma författare att människan inte har hunnit med i utvecklingen. Vår hjärna är kvar på savannen, där man varje dag var tvungen att tänka själv och agera för att överleva. Men idag behöver vi inte det, vi suddar ut kontakten med våra instinkter och fram växer en känsla av meningslöshet.
Det många mår dåligt över idag är ensamhet och meningslöshetskänslor. Dessa problem existerade inte alls förr i samma utsträckning som idag. Då behövde vi varandra för att överleva och de flesta kunde bidra med något till det stora hela. Tron var också starkt befästad förr i tiden, inte enbart i form av religion, utan tron om att det finns något annat, något större än oss. Den biten har vi lyckats sudda bort från vår värld. Och om du inte har något större att tro på än dig själv, ja, då blir världen självisk.
Hans Rosling nämner en händelse i sin bok Factfulness som fick mig att reflektera. Händelsen inträffade när han jobbade i Indien och visade runt sin kvinnliga kollega på ett modernt sjukhus i Kerala. Hon skulle hålla upp en hissdörr, till en annan kollega som närmade sig hissen, med foten. Tyvärr så fungerade inte hissarna på samma sätt som i Sverige och dörrarna stannade inte, utan klämde fast foten och började åka uppåt. Som väl var så var Hans och hans kollega där, såg hela händelseloppet och hann springa fram för att trycka på nödstoppsknappen. Hade de inte varit så snabba så hade kvinnan antagligen förlorat hela benet. I och med att de hade sett hur kvinnan medvetet satte foten framför hissdörren undrade Hans kollega: ”Jag har aldrig sett något liknande. Hur kan ni släppa in så korkade människor på läkarutbildningen?” Då var Hans tvungen att förklara att vi hade sensorer på alla hissarna i Sverige och att något sådant aldrig skulle kunna ske. Då säger Hans kollega något tänkvärt: ”Hm. Så ert land har blivit så säkert att världen är farlig för er när ni reser utomlands.”
Detta visar hur farlig teknik kan vara när den får oss att ta saker för givna. I vår del av välden tar vi nu mycket för givet: att det finns el, rinnande vatten ur kranen, att det finns mat i butikerna osv. Vi bara litar på att allt fungerar.
Med detta sagt menar jag att vi har glömt bort att tänka själva. Tekniken har fördummat och försvagat oss. Vi har blivit självupptagna med att lyckas och bevisa något i den falska idyllen av medial ”lycka”. Vi har glömt bort vad som är viktigt. Vi ersätter oss själva med teknologi, från robotgräsklippare till självkörande bilar, och sedan sitter vi och undrar vad vi gör med våra liv.
Vi behöver stanna upp och tänka efter. Vi måste vända blicken bort från all den mediala påverkan vi utsätts för, lyfta på huvudet och se den verkliga världen vi lever i. Se våra grannar och medmänniskor i samhället. Våga prata med varandra, våga sträcka ut en hand till en medmänniska.
Lycka tror jag först kommer när man hittar en inre frid med sig själv, när man vet vad man gillar att göra, när man vet vilka åsikter man har och varför. När man ser något större i andra än i sig själv. När man förstår att livet är meningslöst om ens omgivning mår dåligt.
Vi måste se igenom allt brus och börja tänka efter själva.
