Lucia närmar sig och med det trappas de årligt återkommande ”normkritiska” inläggen som numera åtföljer alla våra kvarlevande nationella traditioner upp. Enligt kulturmarxismens credo får ju ingen del av den nationella kulturen förbli outmanad och oförändrad och man tycks se en fara i det invanda, nedärvda, sublima och hemkära.
Först ut i år var Nordiska museet som för okänd gång i ordningen slog ett slag för att normalisera manliga lucior genom att göra en stor sak av att män i enstaka undantagsfall klätt ut sig till Lucior genom historien. Grunden för detta återkommande narrativ just i vår tid är sannolikt ett slags feministiskt, trans- och queerperspektiv där målet är att vänja befolkningen vid att könsgränser och könsidentiteter är flytande och att kvinnor kan och bör göra allt som män gör i samma utsträckning och vice verca. Men hur feministiskt är egentligen det normkritiska förhållningssättet till Lucia-traditionen?
Lucia-traditionen har uppstått i en sammanvävning av äldre nordisk folktro, svenska allmogeseder och kristen tradition.
I grunden är det dock i sin kristna dräkt ett symboliskt skådespel där deltagarna tillfälligt ikläder sig en annan roll och personlighet. Lucia var ett vackert kvinnligt helgon som åtråddes av män, men straffades för att hon älskade Gud mer än män. En del av hennes straff blev att hon skulle säljas till en bordell för att utnyttjas av män. För att undvika vidare närmanden från en lysten karl som beundrade hennes vackra ögon, så stack hon ut sina ögon och gav dem till honom. Det torde rimligen vara ganska svårt för en man att med trovärdighet ikläda sig rollen av ett kvinnligt helgon med detta levnadsöde präglat av utseendeorienterat könsförtryck…
Att säga att det är exkluderande, omodernt och ojämställt att bara kvinnor kan vara Lucior är lika rimligt eller orimligt som att säga att det är ojämlikt, omodernt och exluderande att bara kvinnor med trovärdighet kan spela rollerna som fröken Julie, Pippi Långstrump, Askungen eller Mary Poppins på teater. Under Medeltiden var det faktiskt så att de flesta kvinnoroller gestaltades av unga män. Eftersom det ansågs opassande för kvinnor att stå på scen. Detta tycker vi idag var både absurt, patriarkalt och diskriminerande.
Den första skriftliga uppteckningen av en luciatradition som påminner om dagens härhör från Ingelstads härad i Västergötland år 1764. I denna beskrivning är det en vitklädd kvinna som spelar huvudrollen i seden.
Det stämmer att det finns enstaka historiska exempel på manliga Lucior. De allra flesta sådana fall kan dock härledas till praktiska skäl eller till spex av något slag. I något fall lät man en man vara Lucia eftersom brickan med fika var för tung för någon kvinna i hushållet att bära. I ett annat fall rörde det sig om en skola där det bara fanns manliga studenter och det således inte fanns någon kvinna att tillgå. I ytterligare något fall handlade det om att någon man ville driva med sig själv eller med hela traditionen. Klart är dock att i 99.99% av fallen så har Lucia genom vår historia gestaltats av en kvinna.
För egen del bryr jag mig inte nämnvärt om man låter alla som vill vara Lucia. När det handlar om små barn. Av respekt för helgonet och andra kvinnor som drabbats av samma könsorienterade förtryck som hon, för allvaret och symbolismen i traditionen och för våra förfäder, så anser jag dock att man i större och mer formella sammanhang bör värna traditionen i sin klassiska form i detta avseende.
Jag förundras över det starka stödet för manliga lucior i feministiska, vänsterorienterade, normkritiska kretsar. Lucia är ju en av få traditioner där just kvinnor står i centrum och ges en upphöjd position. Varför vill man som feminist överlåta även detta till männen och låta kvinnor stå tillbaka?
Luciatraditionen erbjuder unga kvinnor en möjlighet att bli upphöjda, ta plats, stå i centrum, att vara traditionsbärare, knyta an till äldre kvinnliga släktingars tidigare erfarenheter och bli uppskattade för goda värden och ideal. Vilket annat sammanhang erbjuder årligen tusentals unga kvinnor över hela landet en chans att stå i rampljuset, bli beundrade, bli tagna på största allvar och att ostört få sjunga, tala och läsa poesi inför mängder av människor inklusive manliga makthavare?
Hur feministiskt och normkritiskt är det egentligen att knuffa undan dessa kvinnor och ersätta dem med män?
Mattias Karlsson
