Tjugondedag Knut har fått sitt namn efter den danska stormannen Knut Lavard, som den 7 januari år 1131 mördades i Haraldsteds skog och senare helgonförklarades.
Knutsgillet
Bara några decennier efter mordet på Knut Lavard grundades ett Nordiskt handelsgille som antog honom som sitt skyddshelgon och följaktligen kallades sig Knutsgillet. Gillet, som hade sitt huvudsakliga säte (synoden) i skånska Skanör, fungerade som ett ekonomiskt nätverk, men erbjöd också fysiskt beskydd och socialt stöd och gemenskap för sina medlemmar. Till skillnad från många andra medeltida europeiska gillen, så tycks man redan från början ha accepterat kvinnor som fullvärdiga medlemmar.
Vid medeltidens slut fanns det ett femtiotal Knutsgillen i Danmark och sju eller åtta i Sverige. Handelskaraktären hade då försvunnit och de framträdde främst som sällskapsgillen med hjälpfunktioner. År 1526 beslöt den danske kungen att alla gillen skulle upphöra och att deras egendom skulle tillfalla kronan. Endast fem gillen överlevde varav tre i det nuvarande Sverige. De danska kungarna efter reformationen har alla tillhört Malmögillet fram till freden i Roskilde 1658 och från och med Karl XI har också den svenska kungarna varit medlemmar av Knutsgillet. Alltifrån år 1250 finns det uppgifter om Knutsgillet i Lund, som existerar än idag. I modern tid har ett antal av de nedlagda gillena återupplivats och i dagsläget finns elva aktiva knutsgillen varav nio i Sverige.
Än idag anordnar Knutsgillet i bland annat Lund en årlig bal i anslutning till knutsdagen. Knutsgillet har också bevarat den månghundraåriga nordeuropeiska traditionen med så kallad papegojskjutning. Papegojskjutningen tros ha sin upprinnelse i äldre tiders vårliga mönstringar och vapenövningar. I en svensk kontext nämns seden redan av Olaus Magnus i hans bok ”Historia om de nordiska folken” från år 1555, där han skrev följande:
”…alla skyttar, såväl från stad som land, på fridagar samlas på en slätt, som är särskilt iordningställd för detta ändamål, för att där inför allas ögon visa sin färdighet i allt slags skytte. Härvid är det dem tillstått att efter eget behag bruka antingen metallbössor eller armborst eller bågar, allenast med förbehåll att de med sina pilar eller klot träffa vissa på släta marken uppsatta föremål. Men för de kraftigaste armborsten utgöres målet av en konstgjord papegoja, som sitter högt uppe på spetsen av en järnstång och är rörlig; denna söker man med trubbiga pilar skjuta loss, så att hon faller ned. Efter tävlingens slut plägar överheten gunstig tilldela den skickligaste en ansenlig belöning och därjämte bevilja honom någon särskilt företrädesrätt, så att han för framtiden får en plats bland de yppersta medborgarna.”
Olika typer av upptåg och festligheter kom sedermera att knytas till papegojskjutningen. Vinnaren fick rätten att titulera sig papegojkung under ett års tid och förärades ofta med en papegoja i silver. I gengäld förväntades han bjuda de övriga deltagarna på stora mängder öl.
Stadsdelen Papegojlyckan i Lund tros ha fått sitt namn efter denna historiska skyttetävling. Papegojskyttet var främst en angelägenhet för städernas borgare och finns förutom i Lund belagt i Linköping, Malmö, Stockholm, Uppsala, Visby och Västerås. Uppgifter från Västerfärnebo socken i Västmanland visar dock att traditionen även förekom på landsbygden.
Tack vare knutsgillena finns papegojskjutningen kvar som en levande tradition på flera platser i Sverige än idag.
Med knut är julen slut
Att Knut Lavard mördades just den 7 januari var sannolikt ingen slump. Brott som utfördes under den lagstadgade julefriden sågs som särskilt allvarliga och kunde ibland leda till dubbelt straff. Julefriden varade till och med den trettondagen den 6 januari, då julen ansågs vara slut. Det är också som en markering om att julen är slut som knutsdagen har fått sin överlägset största betydelse.
I större delen av den kristna världen anses julen vara över i och med trettondagen. Sverige, Finland och Norge skiljer i detta avseende ut sig, då vår jul är en vecka längre och anses vara ända till tjugondedagknut den 13 januari.
Denna förlängda nordiska jul infördes av kyrkan någon gång under 1600-talet. Ingen vet med säkerhet idag vad motivet till denna förändring var, men en av de mest framträdande teorierna som förfäktas av bland andra Jan-Öyvind Swan, professor emeritus i folkloristik, är att kyrkan på detta sätt ville utrota de sista resterna av det hedniska midvinterblotet. Enligt Swan med flera var det sannolikt så att midvinterblotet inföll senare än den kristna julen och att delar av allmogen därför fortsatte att fira jul fast med en mer hednisk inramning när den kristna julen hade tagit slut. Genom att förlänga den kristna julen hoppades kyrkan kunna få bort dessa rester av asatron. Knutsdagen som fram till 1600-talet alltså infallit den 7 januari flyttades således helt sonika till den 13 januari och började då kallas för tjugondedagjul eller tjugondedagknut. Dagen behöll dock sin starka ställning som en märkesdag för julens avslutande.
I äldre tider var tjugondedagknut en av årets största festdagar och en vild flora av seder och traditioner är knutna till denna dag.
På de gamla runstavskalendrarna markerades knutsdagen med en bild på ett uppochnervänt dryckeshorn.
Den äldsta nedtecknade beskrivningen av ett svenskt tjugondedagsfirande skildrar en högreståndsmiljö och kommer från Olof Rudbecks bok ”Atlantica” från år 1679. Rudbeck beskriver där ett ”gästabudskrig”, där värdfolket symboliskt körde ut gästerna:
”Husbonden kommer in i gästabudsstugan och hugger fast en yxa mitt på golvet. Efter honom kommer stugpigan med sopkvasten, kokerskan med kniven och stekspettet, drängen med syltan källardrängen med tunnetappen och mera sådana sällskap, viljandes liksom köra ut gästerna, dock med allt skämt”
Över hela Sverige anordnades fester i form av knutsbaler, knutsdanser och knutsgillen där man gemensamt gjorde slut på det sista av julens överflöd i form av mat och dryck. På till exempel södra Gotland samlades säljaktslag till knutsgille för att dela upp vinsten från det föregående årets fångst och ställa till med ordentlig fest.
Sätten att symboliskt köra ut julen har varit många och har varierat mellan landskapen. Huruvida det ursprungligen legat någon djupare mening bakom dessa seder (till exempel i form av att man velat rensa husen från förfädernas andar eller de övernaturliga väsen som man trodde var särskilt närvarande vid juletid) eller om det bara handlat om stoj och glam, vet man inte säkert.
På vissa håll i landet sopade man ut julen med kvastar. Det kunde antingen ske i det egna hemmet eller genom att man utklädd och oinbjuden tog sig in hos grannarna och symboliskt sopade ut julen ur deras hus. I det senare fallet blev man ofta bjuden på någonting att äta eller dricka hos dem som fick julen utsopad. Denna tradition lever än idag på vissa platser, men tycks vara särskilt stark på Åland.
Att ”skjuta ut” julen med gevär och pistoler är någonting som också förekommit på flera platser i landet.
I andra delar av landet har man istället ”bankat ut julen”. Detta gick till så att en grupp knutsfirare (oftast ungdomar) osedda försökte smyga sig fram till husen för att där banka ut julen med vedträn eller påkar som man slog mot husknuten eller väggen. De boende i husen försökte i sin tur ta fast bankarna genom att hålla utkik eller lägga sig i bakhåll. Beroende på var i landet man befann sig, så kunde den som åkte fast antingen räkna med att bli bestraffad på något sätt ( t ex genom att få ansiktet nedtryckt i snön) eller så kunde han/hon bli inbjuden på fika.
Den yngsta, men kanske idag mest levande knutstraditionen, är julgransplundringen. Seden med julgransplundring, där man kastar ut granen, äter godsaker och ordnar dans- och lekar för barnen, har sannolikt sina rötter i Tyskland och fick fäste i Sverige någon gång under 1800-talet, men den anknyter naturligtvis också till äldre tiders gillen och danser.
Övriga seder med anknytning till tjugondedagknut som kan vara värda att nämna är att de vackra julbonaderna alltid skulle tas ned denna dag. I bland annat Småland fick man på julafton en så kallad ”julhög” bestående av tre sorters bröd; rågkaka, blandkaka och överst en vetekaka. Dessa bröd fick man börja äta först på tjugondedagknut.
På bland annat Öland gick man på julaftonen ut i stallet och tog gödsel från varje spilta och bås. Denna gödsel lade man vid sidan av den ordinarie gödselhögen fram till tjugondedagknut, då den ströddes ut på höstvetet. Om man utförde denna handling trodde man att skörden skulle bli god. Blev skörden ändå inte som man önskade förklarade man det ofta med att gårdstomten eller något annat illasinnat väsen hade stört den magiska processen.
Knutgubbar och julaspögen
De mest särpräglade och mystiska av de svenska knutstraditionerna är utan tvekan de seder som är kopplade till fenomenet ”knutgubbe”. Ingen tycks med säkerhet veta hur gamla dessa seder är eller vad de ursprungligen betydde, men de har i någon form utövats över större delen av landet och är fortfarande levande i vissa landsändar.
Ordet knutgubbe har flera betydelser, men betyder i det här sammanhanget framförallt tre saker:
1. En liten docka oftast gjord av ett vedträ.
2. En stor, människoliknande docka oftast gjord av halm
3. En levande människa utklädd till oigenkännlighet, oftast med syftet att se så skräckinjagande ut som möjligt.
Vissa huvuddrag går att urskilja i de här traditionerna, men det råder stor variation mellan landsändarna kring hur knutgubbarna har tolkats och använts och ofta är knutgubbtraditionerna sammanlänkade med andra knutseder. På de orter där man sopar ut julen är det till exempel vanligt att man samtidigt är förklädd till en knutgubbe.
De stora och små dockorna har i grunden använts på ett likartat sätt. Den som har gjort dockan smyger sig fram till ett hus och försöker antingen obemärkt lämna den i nära anslutning till huset eller så öppnar man dörren till huset och kastar in dockan (i vissa fall har det bara varit frågan om ett vanligt vedträ eller en så kallad ”julaknuta”). På de flesta orter fäste man också en lapp eller ett brev vid dockan, där texten var skriven på vers eller rim.
På vissa ställen lämnade man bara dockan och sprang. På andra ställen började man föra oväsen efter att dockan lämnats, så att de boende i huset skulle förstå vad som hade hänt. På vissa ställen kunde man bli straffad om man blev fasttagen efter att ha lämnat en knutgubbe. På andra ställen blev man automatiskt inbjuden på snaps eller fika. På vissa ställen förväntades den som hade fått knutgubben föra den vidare till ett nytt hus. På andra ställen fick man behålla den.
På vissa platser i landet var det en enbart positiv upplevelse att få motta en knutgubbe i form av en docka. Det uppfattades som roligt, trevligt eller till och med ärofyllt.
I andra landsändar kunde det istället vara något delvis negativt eller till och med direkt kränkande. Detta tycks i särskilt hög utsträckning ha gällt de före detta danska landskapen Halland och Skåne, där knutstraditionerna ser lite annorlunda ut. På många platser i Skåne kallas den stora halmdockan till exempel inte knutgubbe, utan felixgubbe och rundförandet av dockan (som ibland kunde börja redan innan jul) kulminerade inte på tjugondedagknut, utan dagen efter då Felix har namnsdag.
Även om det finns exempel på motsatsen, så var det sällan någon renodlat positiv upplevelse att få motta en Felixgubbe. Paralleller har till och med dragits till den fornnordiska nidstången, de så kallade ”hånedockor” som man i Danmark satte upp hos den bonde i byn som blev sist klar med skörden eller de gubbar som bygnadsarbetare ibland hängde upp i takstolen på ett hus i protest mot att de inte fått något taklagsöl.
Dockorna hade ibland ett ganska otäckt utseende, då man i likhet med de numera vanligt förekommande hallowenpumporna, hade bytt ut huvudet mot en urholkad sockerbeta med ett ljus inuti som avgav ett kusligt sken. I vissa fall hade dockorna också en sexuell laddning genom att könsorganen gjorts synliga och det medföljande brevet eller ”passet”, som det oftast kallades, innehöll ofta en mer eller mindre inlindad kritik av mottagaren. Tonen i kritiken kunde variera från rå kamratlighet till rena kränkningar.
I detta avseende tycks traditionen med knut/felixgubbar ha fungerat som en social ventil, där man i skydd av sin anonymitet kunde säga obekväma sanningar eller få utlopp för sina uppdämda aggressioner eller fördomar. I vissa fall ledde knut/felixgubbarna till djupgående konflikter. Detta löste man då vid så kallade ”knutating”, där man under ledning av den lokale länsmannen eller nämndemannen försökte nå förlikning mellan parterna.
Denna lite mörkare aspekt av knutgubbestraditionen har försvunnit med tiden. På de platser där traditionen fortfarande är levande har man endast bevarat de positiva delarna. Själva dockan ses lite som ett ”practical joke” och det medföljande meddelandet har ett vänligt eller harmlöst innehåll som ofta är kopplat till att julen nu är slut.
En annorlunda variant på seden med knutgubben återfinns i bland annat vissa delar av Värmland. Där lämnades inte dockan i smyg med ett medföljande brev. Istället tog man in halmgubben i stugan och dansade och drack kring den.
Hur traditionen med knutsdockorna ursprungligen har uppstått råder det delade meningar om. Äldre tiders forskare menade att traditionen sannolikt bottnade i en förkristen fruktbarhetsrit och föreställningar liknande de som omgav julhalmen och ”Neken”. Senare tiders forskare har dock ställt sig tveksamma till detta och har istället velat betona den profana, sociala funktionen.
Vid sidan av dockorna finns det som tidigare nämnts också levande knutgubbar. Traditionen med att vid tiden kring tjugondedagknut klä ut sig i skrämmande kläder och masker och sedan gå runt i gårdarna och husen har sannolikt förekommit i större delen av landet, men tycks ha bevarats längst i Bohuslän, Värmland, Uppland och Östergötland.
Precis som i fallet med knutsdockorna så har traditionen med levande knutgubbar varierat över landet. På många orter har knutgubbarna ansträngt sig för att se så hemska ut som möjligt. På andra orter har utklädnaden snarare varit absurd eller rolig. Det sistnämnda tycks ha varit särskilt vanligt i Bohuslän där t ex män ofta har klätt ut sig till kvinnor och vice verca. På vissa orter har knutgubbarna varit helt tysta när de kommit in i en stuga, men på andra håll har man pratat och stojat eller tiggt godsaker och dryck.
På vissa orter existerar knutgubbetraditionen helt för sig själv. På andra orter kombinerar man den med andra traditioner såsom knutsgille, julgransplundring eller att sopa eller banka ut julen.
På några få orter har knutgubbetraditionen utvecklats till något som närmast kan liknas vid en vinterkarneval. Det mest kända exemplet på detta är festivalen i Uppländska Gimo, som går under namnet ”knutsmasso”.
Knutsmasso, som på senare år har utvecklats mer mot att bli en allmän karneval och utklädningstävling, är en i högsta grad levande tradition som varje år lockar tusentals besökare.
Med undantag för Gimo och några andra orter tycks knutsgubbetraditionen liksom många andra knutstraditioner vara på kraftig tillbakagång. Idag är det framförallt barn som går knutgubbe och traditionen tycks på många platser ha svårt att stå sig i konkurrensen med det nyligen importerade Hallowen-firandet.
Att seden med kringvandrande knutsgubbar sedan länge varit begränsad till vissa landsändar och orter har sannolikt flera förklaringar. Skiftesreformen, som innebar att den gamla bygemenskapen bröts upp och gårdarna flyttades ut ifrån varandra kan ha varit en bidragande faktor till traditionens försvagning. Detta skulle också förklara varför traditionen primärt har överlevt i gamla bruksorter där befolkningen fortsatte att leva nära varandra. En annan bidragande orsak till den tidiga försvagningen kan ha varit att den ofta innehöll en hel del supande, vilket medförde att kyrkan och nykterhetsrörelsen på flera platser vände sig emot den.
Vad gäller själva ursprunget till seden med att gå knutgubbe, så verkar det inte finnas några säkra svar. Min egen teori är att det i likhet med valborre-traditionen från början fanns en djupare mening som handlade om att skrämma bort de övernaturliga väsen som man förr trodde var särskilt starkt närvarande just vid juletid. I takt med att dessa föreställningar försvunnit så har istället traditionens sociala funktion och glädjen över att få klä ut sig och skoja tagit över.
Oavsett var ursprunget till traditionerna kan sökas, så står det klart de svenska knutstraditionerna har djupa rötter och att vi har ett gemensamt ansvar för att i någon form föra dem vidare till kommande generationer.
