Alnen som gav Sverige ett enhetligt måttsystem

Några mil söder om Värnamo, nära den nuvarande gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län, ligger det lilla samhället Rydaholm. På kyrkporten på 1100-tals-kyrkan hänger ett ca 60cm lång så kallad likare – ett smitt järn med enkla former och utan några större utsmyckningar. Trots sin blygsamma presentation har denna likare haft en stor roll att spela i Sveriges historia när det kommer till att få till ett gemensamt måttsystem för hela landet.

"Hur lång är en underarm?"

Förr var det vanligt att olika mått utgick från storleken på kroppsdelar. Exempelvis kunde varor och material mätas i fottum och tvärhand. Det var förstås praktiskt, eftersom man då alltid hade måttet med sig. En enhet som länge användes och kom att få stor betydelse för det svenska måttsystemet var alnen, som ursprungligen avspeglade avståndet från armbågen till långfingerspetsen på en man. Ordet kommer från fornnordiskans alin, som betyder just underarm.

Ordets härstamning antyder att alnen funnits som mått redan under forntiden, även om säkra uppgifter saknas. Från 1100-talet finns belägg för att alnen användes vid byggnadsarbeten i Skåne och den omnämns som måttenhet i de medeltida landskapslagarna. Problemet var att det inte rådde full enighet om hur lång en underarm var, vilket skapade osämja. Slagsmål uppstod mellan säljare och köpare, grannar tvistade om ägogränser och folk drog varandra inför tinget med anklagelser om falska måttuppgifter. För att skapa samsyn hängdes alnlikare upp på platser där de var tillgängliga för alla, oftast på kyrkportar. På så sätt kunde alla kontrollera längden och ingen behövde bli lurad vid köp av virke, rep, tyg eller annat som måste mätas.

Regionala skillnader kvarstod

Skillnader mellan olika städer och regioner kvarstod emellertid. Alnlikaren på kyrkporten i Stånga visar att den gotländska alnen var 55,5 cm, medan västgötarna använde en aln på 64 cm. Genom medeltida tomtuppgifter kan man beräkna att alnen i Stockholm var 52,5 cm.
För att skapa större överensstämmelse försökte svenska makthavare standardisera måtten. Redan på 1400-talet började likare för olika enheter dyka upp på regional nivå. På något vis fick likarna från Rydaholms socken i Småland rykte om sig att vara särskilt korrekta och tillförlitliga. I Växjö stadga från 1414 fastslås att: ”Ingen hawe annan wikt, och bismare, skeppe eller alyn en Rydaholms”. Rydaholmsmåtten skulle således gälla i hela Växjö stift. Genom nya förordningar 1524 och 1582 blev Rydaholmsalnen (59,38 cm) sedan laggill i hela Småland.

Efter att Gustav Vasa valts till kung 1523 började han som en del av sitt gedigna reformarbete verka för att ta fram rikslikare för hela landet. Inte minst behövdes enhetliga måttsatser för att underlätta indrivningen av skatter. I en fogdeinstruktion från 1555 uttrycker kungen att ”en lika aln, mått och vikt överallt brukas och havas skall”. På denna punkt misslyckades han dock med att driva igenom sin vilja. Istället blev det Gustav Vasas son Karl IX som under sin regeringstid såg till att Sverige fick sin riksaln. 1604 beslutades vid riksdagen i Norrköping att alla slags mått och vikter skulle normeras – och det blev Rydaholmsalnen som upphöjdes till standard i längdmåttsystemet. I alla städer runt om i landet sattes edsvurna smeder i arbete med att tillverka alnlikare med det bestämda måttet. Alnen fortsatte sedan vara Sveriges officiella längdmått tills metersystemet infördes 1879.

Var är Rydaholmsalnen idag?

Hur gick det då för den ursprungliga alnlikaren från Rydaholm, den som en gång fick stå modell för hela rikets aln? Tyvärr fick den ett snöpligt slut. 1621 bröts den loss från kyrkporten av några djäknar från Växjö domskola, som förflyttats till Rydaholm för att undkomma pesten. Den var därefter försvunnen i många år, varför en replik förfärdigades och hängdes upp på porten. 1664 hittades originalet vid en reparation av kyrkans sakristia och källare, men var då svårt angripen av rost och kasserades. Idag har kyrkan en ny port, men alnlikaren från 1600-talet finns bevarad inne i kyrkan, som ett vittnesbörd om vilken roll Rydaholmsalnen spelat i den svenska historien.