”Kan en man vara modig även om han är rädd?”
”Det är den enda gången han kan vara modig”.
Dialogen ovan är från första boken av George R.R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire och är ett av många tidlösa och tänkvärda citat. Just det här kom till mig häromdagen när det i flödet dök upp en intervju med Carola Häggkvist i SvD där hon resonerar kring invandring, integration, traditioner och kultur.
I intervjun framför hon bland annat åsikten att hon inte anser att man kan släppa in folk med en helt annan ideologi och säga till dem att de kan ”komma och leva som de vill i vårt land”, och att det inte är fegt att värna svenska traditioner. Hon konstaterar även att det finns en anledning till varför det finns nationer och landsgränser och att vi har olika kulturer och sätt att se saker.
Det är i sig ingen ovanlig åsikt i Sverige. En relativt stor del av vanligt folk delar den åsikten och på många arbetsplatser runtom i landet är den nog normen snarare än undantaget. Det som gör att intervjun i SvD sticker ut är att samma åsikt är oerhört sällsynt att se från kändisar och mediapersonligheter. Ska man rada upp alla kändisar i Sverige som öppet delar Carolas åsikter och som dessutom är så raka och öppna med det så hade det troligtvis räckt med en hand.
Man kan tycka att det är saktfärdigt och fråga sig varför man inte har ”kommit ut” tidigare. Och visst, hade hela kändiseliten bestått av idealister som oavsett konsekvenserna står upp för sin åsikt så hade vi garanterat sett fler uttalanden som de ovan. Samtidigt är det en ganska stor sak att begära av någon att riskera att det förtroendekapital i branschen och sitt levebröd som man kanske ägnat decennier åt att bygga upp ska ta skada som kanske aldrig går att reperera. Media och kultursfären har precis som många andra institutioner och sektorer präglats av en tydlig anti-konservativ inställning där allt som inte passar in i en socialistisk eller liberal verklighetsbeskrivning tystas ner och straffas med drev, avbokningar och fördömanden från branschkollegor.
Att då som Petra Mede uttryckte det i Sveriges Radio 2015 ”komma ut ur garderoben som konservativ” är därmed förknippat med en social och ekonomisk risk, samtidigt som det i princip inte finns någonting att vinna. De flesta som efter ett hot om indragen försörjning om de gick ut offentligt med sina åsikter hade troligen också valt att hålla tand för tunga, särskilt om man har ett arbete man tycker om och värderar högt i kombination med ett samhällsintresse som kanske inte sträcker sig längre än gemene man.
Så även om man kan tycka att detta kom ”X år för sent” så bör det ändå betraktas som modigt i någon mening och ge skäl till att reflektera vilka i samhällsdebatten som faktiskt är modiga och vilken roll de spelar.
Det är vi som är de modiga
För det är inte Rebecca och Fiona som är modiga när de uppträder med hammaren och skäran på Europride och ha kuppa in tröjor med texten ”Fuck SD” i sommarkrysset i TV4, för att mindre än två år senare bli belönade med ett eget program i Sveriges Radio P3.
Det är inte Kjell Bergqvist som är modig för att han kampanjar för Feministiskt initiativ, anordnar ”kändisuppror” och startar facebookgrupper inför valet 2018.
Det är inte Linnéa Claeson som är modig för att hon skriver att det är en svensk jultradition att män slår sina fruar.
Det är inte Zara Larsson som är modig när hon bemöter Per Gudmundssons ledartext om en konflikt om rasism där bl.a. Adam Tensta var inblandad med tweeten ”You are white as fuck”
Det är inte heller någon av Alex Schulman som med sin spelade nonchalanta spydighet konstaterar att ”nu låter Carola som Jimmie Åkesson”, eller Irena Požar som skriver hur de måste ”hålla linjen” mot ”normaliseringsprocessen” och hur hon blir ”matt, äcklad, frustrerad och irriterad” och hur ont i magen folk har nu när de läst intervjun med henne.
Dessa personer har i likhet med de andra hundratals skådespelare, artister, kulturskribenter, akademiker, politiker och andra proffstyckare inte behövt offra någonting för sina åsikter. De har aldrig behövt göra en riskbedömning kring hur stor skada deras ställningstaganden kommer åsamka deras liv. Det enda de kommer kunna åstadkomma är att hålla upp ett finger i luften, känna av vartåt det blåser och nyttja vinden för att styra sin enmansskuta i den mest gynnsamma riktning för sig själva.
De som är modiga på riktigt är de som inte håller upp ett finger. De som vet vad de vill och är beredda att ge sig ut på stormiga vatten för att uppnå det. Den enda som kan kallas modig är den som har något att förlora och ändå fortsätter framåt. Såna personer är oerhört sällsynta, men det är såna personer som kan förändra världen. Att säga ifrån och agera mot sådant man tycker är fel trots att man blir utskälld, utskrattad och hånad är det enda sättet att göra skillnad och komma till rätta med orättvisor och destruktiva idéer.
De som däremot aldrig kommer att bli modiga är de som följer med strömmen och aldrig är beredd att offra någonting av sig själv för någon eller något annat.
En riktigt modig människa är farlig för dess motståndare. Det är därför som etablissemanget försöker göra priset för att avvika från fiskstimmet så högt att ingen kommer vilja göra det eller ha råd med det. Detsamma kan sägas om de som angriper oss eller andra organisationer med en mer traditionell syn på nationen, kultur och gemenskap. Varje risk att det växer fram någon rännil av fri kulturrörelse i Sverige med minsta lilla antydan av någon form av konservativ anda ska kvävas i sin linda.
Så låt dig inte påverkas när det blåser. Den enda anledningen till att du blir angripen, misstänkliggjord eller förlöjligad är att dina motståndare sitter tryggt i sina kammare och inte behöver offra någonting för deras ståndpunkter.
Att stå upp för någonting trots att det blåser är kämpigt, och det kan ofta kännas skrämmande. Kom ihåg att det endast är vid de tillfällena du kan vara modig.
