Påskriset har redan hunnit få musöron när min dotter med treåringens fumliga fingrar snurrar fast fjädrarnas ståltråd runt kvistarna. Vårsolen lyser in med obarmhärtig styrka på det gamla påskpyntet; färgglada pappersägg, påskkärringar av piprensare och flirtkulor, fjädrar och kycklingar i en enda röra på köksbordet. Det mesta ärvt eller loppat; inuti ett av pappersäggen står fortfarande min mormors namn. En påskkärring gjord av en pappersrulle och filtduk vittnar om mina egna fumliga treåringsfingrar en gång för ungefär 30 år sedan.
År efter år plockas pyntet fram och återanvänds, äggen fylls med nytt godis, nya namn och nya minnen knyts till årens återkommande högtider. När jag var liten ritade och vek vi påskbrev. På den tiden visste alla barn i Dalsland hur man vek de trekantiga eller kvadratiska påskbreven, hållbara nog att innesluta en näve smågodis. Man klädde ut sig till påskkärring och kastade in brevet hos grannen samtidigt som man skrek GLAD PÅSK för full hals och lade benen på ryggen. Jag har lärt mina barn hur man viker ett påskbrev, men de har inga jämngamla vänner som klär ut sig till påskkärringar och återgäldar påskbuset. Traditionen är så gott som utdöd.
Jag hör allt oftare barnfamiljer säga att de skippar traditionella firanden, det grälla pyntet passar inte in i deras intagramvänliga hem och barnen gillar ändå inte sillsallad och gubbröra. Med någon slags stolthet i rösten deklarerar de att de minsann inte gör sig besvär med traditioner. Dessutom är de ändå inte kristna.
Och visst handlar påsken om Jesus, det är faktiskt kristendomens största och viktigaste högtid. Men våra påsktraditioner handlar om mer än det. Ordet tradition kommer från latin och betyder ”överlämnande” eller något som ”förs vidare från generation till generation”. Traditioner är något som överlämnats till oss från det förflutna, och som vi har ett ansvar att överlämna till framtida generationer. Traditionerna skapar samhörighet, identitet och sammanhang.
Det finns en väg från hjärta till hjärta, sa min mamma en gång och menade att var vi än befinner oss i världen, finns det alltid en osynlig väg till våra kära. Traditionerna är som stigar mellan människor. De för oss samman, var vi än befinner oss. Men inte bara här och nu – stigarna leder oss tillbaka till våra förfäders föreställningsvärldar och de leder in i framtiden.
Traditioner är stigar som vandrats många gånger innan oss. Och även om stigen ändras lite varje år, precis som alla stigar gör, kan vi lita på att den alltid leder oss hem. Så länge vi själva fortsätter vandra på traditionernas stig finns den kvar som en trygg väg från hjärta till hjärta. Det tillkommer såklart nya påskägg längs vägen, påskbrev som viks men aldrig skickas, nya sillinläggningar som lanseras och gamla recept som återfinns. Men stigen ligger där, självklar och uppmanande. År efter år, generation efter generation. Genom skogen av minnen och levnadsöden fortsätter vi vandra på de upptrampade stigarna, sammanlänkade med de som levde innan oss, och med de som kommer leva när vi sedan länge är döda.
Så plocka fram det gamla påskpyntet, plocka in påskriset, vik påskbreven och tänd påskeldarna. Håll traditionerna levande, för förfäder och framtida generationer!
