Tranafton

Även i vår moderna tid med nästintill obegränsad tillgång på mat, värme och ljus upplevs den nordiska vintern av många som en mörk och deprimerande tid. Hur vintern måste ha tett sig i äldre tider, när nordanvinden drog in genom otätade timmerhus, när det enda ljus som ofta fanns att tillgå kom ifrån svagt lysande och kraftigt rykande talgljus och när svälten ständigt flåsade stora delar av befolkningen i nacken, kan vi nog knappt föreställa oss.

I detta perspektiv är det kanske inte så konstigt att våra förfäder hälsade våren med stor glädje och att en rad traditioner och festligheter uppstod för att fira det återkommande ljuset och värmen. En av dessa traditioner är den så kallade ”Tranafton” eller ”Tranedagen”.
 
Tranornas ankomst och dans vid Hornborgasjön brukar varje år få nationell uppmärksamhet och räknas som ett av våra säkraste vårtecken. Tranan som en symbolisk budbärare för våren och ljuset har mycket gamla anor. Den så kallade Tranafton/Tranedagen var ursprungligen inte fixerad vid något fast datum utan firades helt enkelt när tranorna anlände till bygden. Med tiden kom dock firandet att sammanfalla med Maria bebådelsedag/Vårfrudagen den 25 mars, vilken var en kyrklig helgdag fram till 1952.
Ett talesätt förknippat med Tranafton, belagt åtminstone sedan 1500-talet, är att ”tranan bär ljus i säng”, med detta åsyftade att man från och med tranafton skulle börja gå och lägga sig medan det fortfarande var ljust ute. I Skåne sade man på följande sätt:
 
Tredje torsdagen i Tor (mars)
träder tranan på Skånes jor,
Merafton, pigor och drängar
gån i dagsljus i era sängar
 
(”Merafton” betydde att man från och med Vårfrudagen eller tredje torsdagen i mars fick ett extra mellanmål om dagen).
 

För att följa uppmaningen om att ”tranan bär ljus i säng” brukade barnen tävla om att gå och lägga sig så tidigt som möjligt, dels därför att den som gick och lade sig sist fick utstå diverse öknamn ifrån de andra barnen och dels därför att föräldrarna belönade de barn som kom tidigt i säng genom att ge dem godis. De barn som uppfört sig illa eller gick och lade sig försent riskerade att tranan istället för ljus, ”bar ris i säng”. Det innebar att man istället för godis och presenter bara fick ett knippe björkris.

Sederna kring Tranafton varierar delvis över landet. Gemensamt är dock att tranan kommer med någon typ av gåvor till barnen. En vanlig gåva förr i tiden var de speciellt framtagna ”tranekaramellerna”, vilka göts i en form med en utstansad trana i botten. Barnen kunde antingen få gåvorna av en förälder, som klätt ut sig till trana, eller under huvudkudden medan de sov, i en strumpa upphängd på sängkanten eller i ett par skor som ställts fram vid spisen. Barnen brukade rita små teckningar och kort med tranmotiv, som man sedan, ibland utklädd till trana, sprang runt och kastade in genom grannarnas dörrar. Barnen satte även upp tranekort i sina fönster, så att tranan skulle se att det just där bodde ett barn som ville ha besök av tranan. Tranan sades ofta komma med gåvorna genom skorstenen och på vissa håll i landet brukade föräldrarna därför rita tranans fotavtryck med kol från spisen/kaminen fram till barnets säng och sprida ut fjädrar längs vägen.

En sed som tycks varit särskilt utbredd i Värmland och Dalsland, var att ”springa trana”. Seden gick ut på att man under tranafton eller tidigt på vårfrudagens morgon skulle springa barfota över sju ägor och nio gödselhögar (ofta räckte det dock med tre varv runt huset). Denna magiska handling sades skydda mot framtida förkylningar, ormbett och sår på fötterna. Medan man sprang kunde man ropa ramsor av typen:

”Trana plöjer och vipa sår, men inte får hon plöja mig i fötterna i år”.
 
Seden med att fira Tranafton/Tranedagen och ge barnen gåvor är tyvärr utdöd på de flesta håll i landet, men lever fortfarande kvar i några orter och släkter i framförallt Småland, Öland och Värmland.

 

Påskbrev föreställande en figur med tranhuvud och människokropp. Värmlands museum.