I alla länder, och i alla tider, har människor firat olika högtider; varje högtid med sina specifika traditioner. Att fira en högtid och ta del av dess traditioner är ett sätt att dela kultur, identitet och känna gemenskap. För att bevara ett land, eller ett folk, behövs återkommande och sammanlänkade händelser som gemensamma högtider. Det är helt enkelt viktigt för människor att på något sätt känna en kulturell tillhörighet. Att känna igen sig i en högtid och dess traditioner, ger trygghet och en känsla av sammanhang. Bland annat därför finns den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof) med uppdrag att sprida kunskap om och levandegöra immateriella kulturarv i Sverige. Med andra ord, levandegöra och sprida kunskap om bland annat våra högtider och traditioner.
Nordiska museet är en stiftelse med ungefär samma syfte. Museet startades av Artur Hazelius som under en resa i Dalarna 1872 bestämde sig för att försöka rädda den svenska allmogekultur som han ansåg höll på att försvinna för gott. Hans motto för museet var: Känn dig själv med vilket han menade att om vi känner till vår historia och våra rötter, kan vi också förstå vår samtid bättre. Vår kultur är viktig och bör bevaras.
Isof har på sin hemsida en mängd artiklar om svenska högtider och traditioner, och Nordiska museet har lanserat appen ”Årets dagar” där alla de viktigaste svenska högtiderna och märkesdagarna finns samlade. Gimle har läst och jämfört några av de faktatexter om svenska högtider och traditioner som Isof och Nordiska museet lagt ut på sina plattformar. I Årets dagar-appen kan man läsa om allt från vädermärkesdagar som Vindiciandagen (11 mars) och märkesdagar för sådd som Eskilsdagen (12 juni) till mer allmänt bekanta högtider som påsk och pingst.
Värderas traditioner olika?
Ramadan beskrivs här som ”en av våra mest betydelsefulla högtider” vid sidan av jul och midsommarafton. Men medan faktatexten om ramadan förklarar hur fastan får människan att komma närmre Allah, beskrivs midsommar som ”laddad och ambivalent” på grund av den höga alkoholkonsumtionen.
Om julafton får vi veta en hel del om den nordiska folktron, men Jesus nämns bara en enda gång (julafton i bondesamhället ”påminde om Jesu födelse”). Desto mer får man läsa om geten (i form av julbocken som symbol för djävulen) och de dödas julotta. Det visserligen intressant, men ännu intressantare är att juldagen helt saknas i Nordiska museets app över årets dagar. En dag som ändå måste räknas som hyfsat betydelsefull i kristen tradition.
Om det persiska nyåret skriver Nordiska museet att ”för många människor är firandet ett sätt att manifestera sin bakgrund”, och att högtiden är ett sätt att ”markera den aktuella högtiden som del av det svenska samhället och kulturen.” Lite som midsommarafton för svenskar kan man tänka sig. Och javisst, om midsommar konstateras kort att ”det nationella temat framträder fortfarande”. Fortfarande? Det är tydligt att firande för att manifestera sin bakgrund och sitt kulturarv värderas olika beroende på vilken bakgrund och kultur man manifesterar.
Värst av alla svenska högtider tycks Lucia vara enligt Nordiska museet. Att Lucia förknippas med blondhet och nordiskhet beskrivs som något som väcker kontrovers och helt saknar kulturhistorisk grund. Lucia är enligt Nordiska museet ”en medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera svensk och nordisk kultur”. Resultatet av en genomläsning av de olika texterna är otvetydig: medan migrerade högtider som ramadan och det persiska nyåret beskrivs i genomgående positiva ordalag, beskrivs de svenska högtiderna som problematiska, ambivalenta och medialiserade.
Allra tydligast blir skillnaden i beskrivning av svenska och migrerade högtider när man jämför texten om mors dag (28 maj) med texten om ”eid-al om”, den arabiska morsfesten (21 mars) på Isofs hemsida. Mors dag beskrivs som ”gammalmodigt och kommersiellt” och som ett ”hyllande av traditionella värden”. Eid-al om däremot beskrivs istället som ”en festlig och känslosam dag” ”full av kärlek” där man förväntas överösa sin mamma med presenter (på ett nymodigt och icke-kommersiellt sätt får man anta?).
Spelar det någon roll att Nordiska museet och Isof beskriver svenska traditioner och högtider i mer negativa ordalag än arabiska och persiska sådana? Ja det gör det. Man kan tänka sig att de som läser dessa faktatexterna om våra svenska traditioner och högtider faktiskt är intresserade av att lära sig om dem, kanske till och med ta del av dem. Oavsett om det är invandrare eller svenskfödda som vill lära sig om svenska traditioner är det inte rättvist mot läsaren att beskriva dessa högtider i mer negativa ordalag än migrerade högtider. För vem vill fira en dag som beskrivs som kommersiell när man kan fira en dag som beskrivs som kärleksfull? Vem vill ta del av traditioner som beskrivs som ambivalenta och laddade, när man istället kan ta del av traditioner som för en närmre gud? Och vem vill bli en del av ett samhälle, ett land eller ett folk vars kultur beskrivs som så mycket sämre än alla andras?
