Lucia, en tradition som varit med oss sedan våra barndoms dagar. Det doftande saffransbaket på morgonen, den där speciella känslan av förväntning när man vet att snart blir det sång och lussefika olikt något annat på året. Namnet Lucia kommer från latinets Lux som betyder ljus vilket är kanske just därför som det blivit så populärt och passande att fira ett helgon med det namnet under den mörkaste tiden i Norden. I nordisk folktro så trodde man att natten den 13:e december var årets längsta natt. Det var något magiskt och farligt ute, djuren kunde tala och allt stök inför jul skulle vara klart. Man åt även lite speciellt och extra och firade att allt julstök var klart. Det moderna luciafirandet som vi känner det befästes kring sekelskiftet 1900, men endast unikt för Sverige, själva tanken på en kvinnogestalt som kommer med ljus kan ha sitt ursprung ur en hednisk ljusgudinna. Det moderna firandet började främst i västsverige men spreds sig ganska snabbt över hela landet. En rolig detalj är att ungdomarna i det gamla Sverige såg Lucia som ett utmärkt tillfälle att lussa och gå runt till alla gårdarna i grannskapet och sjunga visor för att få ihop lite godsaker och pengar. Sången man sjöng då var oftast Staffansvisan som i sina sista verser ofta har en anspelan på att få bröd eller brännvin som lön för sin sång.