Mylningar
Läskiga spökhistorier hör höstmörkret till och den svenska folktraditionen är full av spöksägner. Sägner om spöken tillhör vårt kulturarv. Mylingar, gastar och gengångare är en del av vår historia och en del av våra förfäders liv och föreställningsvärld. Genom spöksägnerna lever händelser, människoöden och folkliga traditioner vidare många generationer efter att de berättades på fäbodvallarna, framför brasan och under de långa arbetsdagarna på åkrarna och i skogarna.
Enligt Statistiska centralbyrån finns det idag 257 platser i landet vars ortnamn vittnar om en tid då spöken och spökupplevelser var så vanliga att de fick namnge platser. Nästan 160 platser i ortnamnsregistret förknippas med gasten, ortnamn som till exempel Gastmossen, Gasthem och Gastängen. Mylingsmossen och Mylingekärret vittnar om mytomspunna ställen i landskapet där tragiska barnamord sägs ha skett.
De absolut vanligaste spöksägnerna i Sverige är de som handlar om mördade, odöpta barn. Myling, Gastunge, Gastonge, Mölunge, Ypping, Utkastning, Äppar. Kärt barn har många namn. Men detta var inga kära barn. Över hela Sverige har deras gråt och snyftningar hörts från stenar och dynghögar, golv och bäckar. Barnens kvidanden och suckar avslöjade att något hemskt hade hänt just där; ett litet barn hade fötts, mördats och begravts i lönndom.
Sägnerna om mylingar vittnar om ett reellt problem förr i tiden: att bli med barn utan att vara gift. Att föda ett oäkta barn.
År 1642 nämns ordet ”barnamörderska” för första gången i svensk lagtext och i samma veva får brottet ”barnamord” en ny innebörd i Sverige. Barnamord innebar nu mer än bara ett mord, därtill skulle modern hemlighållit hela graviditeten och fött barnet i hemlighet. Man kan säga att brottet inte längre handlade enbart om dråp eller våld, utan även om sedlighet. Kvinnan var inte bara en mördare, hon hade även begått sedlighetsbrott. Haft sex utanför äktenskapet och dessutom ljugit om det.
Mylingarna beskrivs oftast som små vitklädda barn, men ibland visade de sig i form av djur som katter, lamm, harar eller griskultingar. I vissa sägner beskrivs mylingarna som stora vita garnnystan som gråtande rullar fram längs vägen. Nystanet rullar och rullar, tills det till sist stannar på den plats som barnet begravts på. I andra sägner växer barnet till vuxen storlek innan det besöker sin mor och dansar eller i ammar henne till döds. I vissa fall växer det döda barnet så mycket att det blir högre än grantopparna. En egenskap som även gårdstomten ansågs ha, speciellt om han blev arg eller förnärmad.
I Gustav Adolfs församling i Värmland utspelade det sig en skrämmande händelse. Ungdomarna i byn var på logdans och roade sig en lördagskväll, när plötsligt ett litet vitklätt barn uppenbarade sig i dörren. Alla blev rädda och skrek, men en av flickorna tog mod till sig och sa till barnet: ”gå och dia mor din istället!”. Det lilla barnet på tröskeln kastade sig genast över flickan och slet av henne brösten. Det var förstås hon som var barnets mor.
För att hindra det mördade barnet från att gå igen kunde man lägga ett föremål av stål över kroppen, vanligen en sax. Saxen förhindrade barnet att komma upp till sin mor, men den förhindrade inte att barnet ändå kunde avslöja sin mördare genom att skrika. Sägnerna om barnet som begravts i lönn med en sax över sig förekommer över hela Sverige. Saxen hade en i folktron makten att hindra den döda att bli en gengångare. Men det var inte bara de mördade spädbarnen som i sägnerna begravdes med en sax på bröstet. Vid omgrävningar av kyrkogårdar har man ofta hittat saxar i gamla likkistor och i flera landskap, bland annat Småland och Öland var det vanligt att lägga en sax på den dödes bröst fram till begravningen.
Såhär låter en sägen från Forsa socken i Hälsningland:
Det var dans på logen och där var det väggfasta bänkar med lock på. Så ropade det från en utav bänkarna: ”Om inte det vore för sassa, så skulle jag opp och dassa me mamma!” Då segnade en av flickorna ner, och blodet började på att strömma ifrån’a. Så var hon då röjd på en gång. Efteråt så hitta dom barnliket med en sax på.
Men även ofödda barn kunde spöka! Ofta dyker de upp vid sin mors dödsbädd och hoppar i sängen, ropar på sin mamma eller anklagar henne för att inte ha blivit födda. En vedertagen föreställning var nämligen att det var av Gud eller ödet förbestämt hur många barn en kvinna skulle få, och om hon höll sig borta från sitt öde eller Guds vilja var det en synd. Att undvika att skaffa barn kunde vara en lika stor synd som att mörda ett spädbarn. Många sägner berättar om hur mäns och kvinnors dödskamp försvåras av de ofödda barnen som anklagande står vid sin far eller mors dödsbädd och sörjer att de inte fick bli till, som denna sägen från Nössemark socken i Dalsland:
Det var en kvinna som inte ville ha några barn, därför hade hon ställt så, att hon låg skild från sin man. De låg i var sin säng. En julkväll gick hon ut och såg in genom fönstret för att på så sätt spå fratiden. Men istället fick hon se sju barnungar sitta omkring matbordet med avhuggna huvuden. Det var de sju ungar, hon skulle ha fått, om hon levat ett hederligt äktenskap. De sju barnen voro som mördade och satt nu där och anklagade henne.
