Till skillnad från flertalet av dagens moderna svenskar var våra förfäder övertygade om att de levde i en flerdimensionell värld. Troll, vättar, älvor och gastar var inte bara sagofigurer som man skrämde barnen med, utan högst reella väsen som ingrep i människornas liv och som man var tvungen att förhålla sig till och skydda sig emot på olika sätt. Särskilt stor makt ansågs dessa andliga och mytiska väsen besitta vid de nätter på året som markerade en övergång till en ny period eller en ny årstid, eftersom man trodde att andevärldarna då flöt samman med vår egen. Vid tillfällen som Lucianatten, julafton, nyårsnatten och midsommarnatten fanns det därför särskilt stor anledning att vidta försiktighetsåtgärder. Ett annat sådant tillfälle, då naturens väsen ansågs extra farliga, var under valborgsmässonatten.
Skydda sig kunde man göra genom att utföra olika magiska ritualer i form av att till exempel sticka in kvistar av flygrönn i stugtak och lagårdsväggar eller hänga upp trollkors över barnens sängar. Man kunde också försöka blidka de övernaturliga krafterna på olika sätt genom att till exempel sätta ut gröt till gårdstomten på julafton eller genom att lämna ett offer i en magisk källa under midsommarnatten.
Ett tredje sätt att värja sig var att försöka skrämma mörkrets väsen på flykten. Oftast användes då vad som brukar kallas för ”likhetsmagi”. Man försökte helt enkelt efterlikna de väsen man fruktade och helst också överträffa dem i hemskhet. För att uppnå önskad effekt tillverkade man då anskrämliga ansiktsmasker som gick under benämningen ”skråpukar”. Ordet skråpuk kommer av fornsvenskans skra (torrt skinn) och puke (djävul). Sederna med att skrämma mörkerkrafter på flykten genom att klä sig i skråpukar och raggiga pälsar är väldigt gamla och har sannolikt hedniska rötter. Ett av de mer kända exemplen på dessa skråpukar är julbocken, som fram till 1900-talets början vandrade runt i de svenska gårdarna för att hålla ondskan borta, men sedermera också för att dela ut julklappar till barnen. Andra företeelser som tagit intryck av denna tradition är svenska utklädningsseder som askekäringar, lussegubbar, mattesgubbar, fettisdagsgubbar, julaspögen, skråbockar, knutsgubbar och påskkäringar.
Den kanske mest särpräglade skråpukstraditionen hittar man dock i Dala-Floda utanför Gagnef i Dalarna, i form av de så kallade valborrarna.
Under hela året arbetade befolkningen i Dala-Floda med att färdigställa de mest skräckinjagande masker de kunde tänka sig. Tidigt på valborgsmässoaftonens morgon samlades bygdens barn, iförda dessa så kallade valborremasker. Med hjälp av koskällor, kastruller och allehanda redskap sprang de sedan runt i gårdarna och betesmarkerna och förde så mycket oväsen de bara kunde. Syftet var dels att skrämma bort övernaturliga väsen, men också att skrämma bort rovdjur från trakten eftersom Valborg ofta var den första dagen då man släppte ut boskapen på vårbete. Av dessa anledningar brukade man därför säga att målet för valborrarna var att bli ”fulare än trollen”. Barnen och ungdomarna hjälptes också åt med att samla in det sista bränslet till valborgsmässobålet.
Senare under kvällen anslöt sig de vuxna, även de utklädda till valborrar. Bålet tändes och oljudet intensifierades genom att man sköt med gevär och sprängde dynamitgubbar (jämför med senare tiders fyrverkerier på valborgsmässoafton). De vuxna valborrarna, vilka oftast, men inte alltid, var män, började nu springa genom elden, dansa och utföra akrobatiska konster. Man utnyttjade också den anonymitet som maskeringen gav till att flirta hejdlöst och att med glimten i ögat bete sig oförskämt mot grannar och överhet. Det kunde också hända att grupper av valborrar begav sig iväg till någon av grannbyarnas bål för att retas och hitta på rackartyg.
Valborgsfirandet i Dala-floda har tack vare Nordiska Muséet dokumenterats på en arkivfilm som numera går att ta del av på Youtube:
Valborre-traditionen i Dala-Floda är sannolikt mycket gammal. Exakt hur gammal vet man dock inte. Man kan heller inte med säkerhet säga ifall valborrarna alltid har varit en isolerad lokal företeelse eller om det helt enkelt är så att traditionen förr var vidare spridd, men att den av någon anledning bara överlevt i just Dala-Floda. Det faktum att Dala-Floda är en av de mest kulturkonservativa bygderna i vårt mest kulturkonservativa landskap och att man bland annat har bevarat vissa folkdanser, som dött ut för flera hundra år sedan i det övriga landet, talar för att man åtminstone inte helt kan utesluta det senare alternativet.
Glädjande nog är iallafall valborretraditionen fortfarande i allra högsta levande i Dala-Floda och tycks snarast ha fått ett uppsving på senare år. Genom bland annat kulturföreningen Gimles försorg har den urgamla seden också börjat sprida sig till andra delar av landet.
Förhoppningsvis kan valborrarna i Dala-Floda hålla naturväsen, rovdjur och nedbrytande krafter stången i många hundra år till.
