Björkens roll i svensk kulturhistoria

Kopplingar till både Freja och Jesus

Björken har haft stor betydelse för den svenska allmogen, både som föda till djuren och som råvara och medicin till människorna. Det mesta på björken har använts. Nävern, det vill säga barkens yttersta skikt har använts till både taktäckning och för att tillverka askar, hattar och näverskor. Från 1700-talet finns det uppteckningar om att nävern användes för att täcka lik. Kanske för att förhindra lukten av död, kanske som en kvarleva från äldre tider då björken ansågs besitta skyddande, magiska, krafter.

Träddyrkan går tillbaka till våra fornnordiska traditioner och björken förknippades främst med fruktbarhetsgudinnan Freja. Efter kristnandet förknippades björken även med Jesus lidande. Carl von Linné skrev till exempel i sin Flora lapponica 1737 om hur en viss sorts björk i folkmun kallades för fredagsbjörk då den enligt folktron använts för att piska Jesus.

Risning

På långfredagen, eller på fettisdagen, skulle den som vaknade först bryta björkris och piska de som fortfarande sov. Traditionen kallades för fastlagsris eller långfredagsris och var visserligen en lek, men skulle påminna om Jesus lidande. Traditionen med risning finns nedtecknad så tidigt som på 1600-talet. Vid slutet av 1700-talet blev det populärt att pynta riset med band och pappersremsor med rim och visdomsord.

När björken fick sina första gröna små blad visste man att våren var kommen och den långa mörka vintern var slut. Därför har björken främst förknippats med traditioner kring vår och sommar. Som Frejas träd var den dessutom laddad med symbolvärden som fruktsamhet och femininet. De flesta har nog någon gång klätt en majstång med björkris eller kanske lövat verandan eller farstubron med björkblad vid bröllop. Maja betyder faktiskt ”smycka med löv”.

Björkdragning

I Småland förekom fram till relativt nyligen en tradition som kallas för ”björkdragning”. Det gick till på lite olika sätt beroende på var man bodde, men i grova drag skulle grannar och vänner till det blivande brudparet fira det stundande bröllopet genom att fälla en stor björk och placera den på brudparets förstutrappa. Av björken hjälptes man sedan åt att tillverka olika bruksföremål som de lyckliga två skulle komma att behöva i sitt framtida liv. Vill man själv utöva den här traditionen idag skulle man till exempel kunna såga en trissa till ett hjul i barnvagnen, göra en kvast av björkriset och en kanske en brödkavel. Nuförtiden är traditionen med björkdragning likt många andra traditioner på väg att försvinna och falla i glömska. Men om du har någon äldre släkting från Småland så passa på och fråga nästa gång om de varit med om björkdragning i sin ungdom! Kanske har de rentav själva kvar ett föremål gjort av en sådan björk?

Björksav och att dricka märg i ben

Innan björkens löv slog ut skulle man ta reda på björksaven. Årets första björksav var ett njutningsmedel som även de fattigaste hade råd med. Saven skulle tappas tidigt på våren. Beroende på var man bodde i Sverige skulle den helst tappas i mars eller början på april och björken skulle vara runt 30 år gammal för bästa resultat. Man kunde få ut ungefär 12 kannor från en bra björk. Björksaven kallades även för björklake eller björklaka.

För att få ut björksaven borrade man ett litet hål i björkens stam nära marken. Under hålet ställde man kärlet som skulle fyllas. Sedan ledde man saven ner i kärlet med en ihålig pinne eller så lät man saven droppa ner på en lie som ledde den klara drycken ner i kärlet.

Sav smakar som en blandning av källvatten och socker. En fräsch, lite sötsyrlig smak. Om våren var sen kunde man dricka björksav ända till maj månad. Då var det inte ovanligt att saven fick vara ingrediens i den dryck som kallades ”att dricka märg i ben”. Dricka märg i benen var en del av förberedelsen inför sommaren då mycket skulle göras på åkern och på gården. Drycken innehöll olika ingredienser beroende på var i Sverige man bodde, men oftast innehöll den en blandning av alkohol, honung, ägg eller björksav.

På Orust kallades drycken som bestod av brännvin, julöl och honung för ”flipp” eller ”lura”. Man blev nämligen lite lurig av den, det vill säga berusad.

Ett annat användningsområde för björksaven var som vätska att blanda ut gamla brödsmulor och matrester med för att på det sättet få en vitaminrik och stärkande välling. Förr i tiden var det vanligt att man blandade gammalt bröd, skalkar och brödsmulor med surmjölk, vatten, stekflott eller buljong för att på så sätt ta tillvara både på resterna av brödet och av matfettet eller vätskan. Att blanda bröd med vätska på detta sätt kallades bland annat för mjölksull, bryta eller blöta.

Att björksaven med sin smak av vitaminrik vår och förhoppningar om en fruktbar sommar med god skörd var populär hos allmogen är inte svårt att föreställa sig. Dessutom var den gratis och under en kort period i överflöd till alla och envar.