I dagens sekulariserade samhälle är det få som är rädda för djävulen. Men för bara några hundra år sedan var rädslan för den onde lika verklig som rädslan för vargen. Kyrkan skrämde med honom, föräldrar förmanade och sägnerna förverkligade honom. Vem var egentligen djävulen i den svenska folktron? En sak är säker, han hade oftare hornen på knäna än på huvudet.
I allmogesamhället var djävulen alltid redo att locka människorna till synd och vinna deras själar. Precis som älvorna, näcken och skogsrået, är den onde en del av vår historia och våra förfäders världsbild. Däremot är djävulen yngre än många andra av folktrons väsen. Det var först i och med kristnandet som han fick en roll att fylla i svenskarnas föreställningsvärld.
För att inte locka till sig djävulen använde man sig av olika noanamn. Med ett noanamn kunde man tala om honom utan att riskera otur och olycka. Noanamnen för djävulen varierade runt om i Sverige. Bland annat kallades han för Hin onde, Hin Håle, Skam, Horngubben, Gammel-Hans, Horn-Per, den grå, den svarte, den gamle eller Gråfar. Ett noanamn skulle helst inte reta den man talade om, utan hellre låta något smickrande eller i alla fall neutralt. Hin håle betyder till exempel ”den där hårde”. Eftersom man var rädd för att locka till sig djävulen genom att säga hans namn skulle man heller inte svära, då riskerade man att dra honom till sig.
Det fanns vissa tillfällen på året då risken att råka ut för den onde var större än annars. Julnatten och lucianatten var sådana riskfyllda nätter. Julnatten var ju på många sätt de dödas, och andra övernaturliga väsens natt. Man trodde att porten mellan den andra sidan och de levandes värld stod öppen, och att de döda kom på besök till sina levande släktingar. Enligt gamla traditioner skulle därför varken dörrar eller spjäll låsas under julnatten, och maten skulle stå framdukad på bordet åt de döda. Ställde man fram gröt kunde man på morgonen se fingeravtryck längs kanten på grötskålen. Tappade man mat från julbordet fick man inte plocka upp den för den skulle de döda och gårdstomten ha. Men råkade man svära över maten man tappat, då föll den i djävulens, eller trollens händer. En allmän föreställning var nämligen att troll, gastar och annat ont hade rätt att ta den mat det svurits över.
En annan sak som var viktig att tänka på var att välsigna den som nös, annars fanns risken att djävulen fick makt över den förkylda. I Hålanda socken i Västergötland hade en kvinna lovat sej åt Djävulen. Han skulle få hennes själ när tio år gått från att hon lovade bort den. Det råkade bli just på hennes bröllopsdag. Djävulen infann sej och satt osynlig på en bänk i kyrkan. Enligt överenskommelsen skulle han få ta henne, om ingen sa ”Gud hjälpe” om hon nös. Som tur var sade en gumma i församlingen: ”Gud hjälpe dej, annars tar Hin dej!” Då for han ut med ett brak och kyrkdörren for av gångjärnen.
Djävulen var ett väsen med en stark agenda. Han var en frestare till synd och ville gärna dra människorna ner i fördärvet och förvärva deras arma själar. Till skillnad från många andra av folktrons väsen ville han aldrig ge människorna hjälp om han inte själv tjänade något på det. Allra helst deras själ. Självmord var en stor synd och en allmän föreställning var att självmördare blivit påhejade av djävulen att ta sitt liv. Man trodde att, även om självmordstankarna var människans egna, så var det djävulen som fick personen att ta det sista steget. Det räckte att en livstrött människa lade snaran om sin hals, så var den onde där och puttade på så den stackars människan föll av pallen. Hittades någon dränkt i grunt vatten så förklarades det med att hon själv tvekat vid vattenbrynet, men fått hjälp av djävulen att hålla nere huvudet under vattnet.
I Bollebygd i Västergötland berättades denna sägen:
Johannes i Dukared hade sålt sig till den onde på en viss tid. När tiden var ute, kom den onde för att hämta honom. Men Johannes bad att få anstånd, och det fick han. Andra gången den onde kom, var han klädd som en riktigt fin karl, men Johannes hustru såg att han var luden nedanför knäna. Hustrun tänkte snabbt och kastade sin bibel på Johannes. Sen hade Skam ingen makt över honom mer. Men Djävulen ville inte lämna huset. Då for de efter alla prästerna däromkring, men det var ingen som kunde göra något, förrän de kom till Bollebygd efter prästen Carlsson. Du har stulit ett garnnystan sa’ Skam till honom. Ja, det har jag gjort, men det var för att jag gjort sönder mina byxor, svarade Carlsson. Men du har stulit en kaka bröd från din mor, fortsatte den onde. Ja, svarade prästen, det har jag gjort, men det var för att jag var hungrig. När prästen svarat så ärligt på anklagelserna hade Skam inte någon makt med honom och prästen Carlsson kunde driva ut Djävulen genom ett knappnålshål i fönsterblyet.
Liknande beskrivningar av hur djävulen smitit ut genom små hål i väggarna finns från olika delar av Sverige. När djävulen skulle drivas ut från ett hus täpptes därför alla håligheter först till innan prästen gjorde ett pyttelitet hål i fönsterblyet. Sedan började prästen be. När djävulen insett att han inte hade någon annan utväg lade han sig på golvet och tvinnade sig till en tunn mask. När det inte räckte, tvinnade han sig tunnare och tunnare tills han blev smal som en nål, och då for han ut genom hålet. Genast täppte prästen till hålet och djävulen var därmed fördriven.
I Dals-Ed i Dalsland berättades det om en flicka som var så fåfäng att hon aldrig kunde hitta en skräddare som var bra nog för henne. Till sist fick hon äntligen tag på en skicklig skräddare, men när hon fick se hans knän förstod hon vem han var. På knäna växte nämligen horn. En präst vid namn Ruus eftersändes och med hans hjälp drevs djävulen ut genom ett hål i fönsterblyet.
Djävulens utseende beskrivs tämligen utförligt i sägnerna. Ofta beskrivs han som en fin herre, inte sällan i hög hatt och långt skägg. Ibland beskrivs han som en liten grå tomtegubbe. Han ansågs även kunna anta en skatas gestalt, och de flesta kraxande, skrattande fågelläten som hördes i naturen kunde mycket väl vara djävulens, eller i vissa fall gastens skratt. En annan vanlig skepnad som djävulen kunde ta var i form av en svart hund med röda ögon och eld sprutande ur käften. Ofta springer hunden bakom en kärra i vilken en ovanligt ogudaktig person sitter. Inte sällan en illa omtyckt präst eller godsherre. Ibland är det ett gäng smådjävlar som personen i sägnerna stöter på. På flera platser i Sverige har det berättats om ”smådjävlar” som stannat hästarna på väg till kyrkan eller hem från marknaden. Ofta var de gråklädda, ibland såg de ut som så barn men med en gammal mans ansikte
En lite annorlunda beskrivning av den onde får vi i denna sägen från Grinstad i Dalsland:
Morfar var ute och åkte en gång. Då mötte han en liten karl med stort huvud och med ögon så stora som klot. Han hörde honom skratta, och sen försvann han. Men då stannande hästen. Då gick morfar fram till hästen och såg genom betselringen. Då satt den lille karlen på kärran, men han hoppade strax av. Sägnen ovan har berättats i liknande versioner över hela Sverige, men då med gasten eller mylingen som huvudperson. I några sägner är det en tomtegubbe som sitter på kärran. Gemensamt är att den lilla fripassageraren avslöjas när man tittar genom hästens betselring. Om hästen stannade och vägrade gå vidare så visste man att något övernaturligt väsen satt på hästen eller vagnen och tyngde den. Då kunde man gå fram till hästens huvud och lyfta på pannluggen och stryka med en kniv under den. Stål kunde nämligen skydda från både djävulen och annat otyg.
Sammanfattningsvis kan man säga att djävulen, liksom många andra av folktrons väsen, kunde dyka upp lite varstans, och i olika skepnader. För våra förfäder var han ett verkligt hot, som behövde hanteras med allvar och många gånger bidrog nog rädslan till människornas upplevelser. En svart hund, ett fågelskrik eller en skugga i natten kunde sätta igång fantasin och ge sägnerna eget liv. Inte minst blir det tydligt i en mycket spridd sägen om djävulen i Sverige, som vi kan låta avsluta denna text:
En kväll kom min mormor hem från marknaden. Hon var vettskrämd. Hon berättade att hon hade mött Skam, och han åkte på två spinnrockshjul och det gick så fort så elden stod ur halsen på honom.
