Allhelgonahelgen

När mörkret sänker sig över Sverige och träden sträcker sina kala kronor mot himlen finns det traditioner som lyser upp i mörkret. Runt om i landet samlas människor på kyrkogårdarna och tänder ljus för döda släktingar och vänner. Att i hösttiden uppmärksamma och hedra minnet av de döda är en urgammal sed, där den vissnande naturen får symbolisera livets förgänglighet och påminna oss om dem som gått före. I senare tid har traditionen knutits till firandet av alla helgons dag, som i lite olika skepnader har varit en del av kyrkoåret under flera hundra år.

Alla helgons dag. Foto: Mats Landin, Nordiska Museet

Alla helgons dag är en helgdag, som infaller lördagen mellan 31 oktober och 6 november. Tillsammans med den inledande fredagskvällen och efterföljande söndag utgör denna dag allhelgonahelgen. Högtidlighållandet av denna helg har rötter i den katolska kyrkan och bottnar i att helgonen hedrades med egna bemärkelsedagar i almanackan. Eftersom antalet helgon var fler än årets dagar behövdes en samlingsdag för alla som saknade ett eget datum. Denna dag fastställdes under 700-talet till 1 november. Senare kom den påföljande dagen, 2 november, att kallas ”alla själars dag” och bli en festdag för att fira döda familjemedlemmar.

I Sverige omnämns allhelgonadagen tidigast år 1198 i en kalender från Vallentuna kyrka. Där räknas den till andra klassens helger och betraktas således som mindre betydelsefull än jul, påsk och pingst. Ändå verkar den ha haft stor folklig betydelse. Bevarade källor berättar att dagen uppmärksammades med allhegonagillen runt om i landet, då man festade, mindes döda släktingar och gladdes över deras gärningar. Dagen kunde också högtidlighållas genom välgörenhet. I det gamla bondesamhället kopplades allhelgonadagen till årstidsväxlingarna och ansågs markera vinterns början. Liksom andra brytpunkter under året omgavs dagen av viss magi och allhelgona betraktades som en lämplig tidpunkt att spå det kommande vintervädret.

Efter reformationen på 1500-talet minskade helgonens religiösa betydelse, men allhelgonadagen behölls som helgdag. Alla själars dag, däremot, avskaffades, men hade så stor folklig popularitet att firandet fortsatte. Med tiden kom allhelgonadagen att ta över rollen som allmän minnesdag för de döda och i kalenderreformen 1772 förlorade dagen sedan sin heldagsstatus.

I vår tid förknippas allhelgonahelgen kanske främst med ljuständningen på kyrkogårdarna. Det är emellertid en ung tradition. Först mot slutet av 1800-talet växte det fram en sed att tända gravljus, främst i städerna. Framför allt var det avlidna barns gravar som smyckades på detta sätt. Senare blev det vanligt att tända ljus även på vuxengravar. 1920 finns beskrivet att Värmdö kyrkogård var fylld av tända ljus vid allhelgonahelgen. Efter andra världskriget slog seden igenom i hela landet, kanske på grund av intryck från krigskyrkogårdarna ute i Europa.

Då dagen uppmärksammades och firades allt mer började röster höjas för att återinföra allhelgonadagen som helgdag. Vid helgdagsreformen 1953 beslutades att lördagen mellan mellan 31 oktober och 6 november skulle ges helgdagsstatus under namnet ”alla helgons dag”. Samtidigt fick, förvirrande nog, allhelgonadagen kvarstå i kalendern 1 november.

Med tiden har nya traditioner uppstått i samband med allhelgonahelgen. Olika former av gravutsmyckningar har blivit vanligare. På många håll hålls kyrkorna öppna och ibland ordnas kyrkogårdsvandringar, musikarrangemang eller kaffeservering. I vissa församlingar är det tradition att bjuda in alla som mist en nära anhörig under året till en minnesgudstjänst för att hedra de avlidnas minne.

Eftersom alla helgons dag är en rörlig helgdag infaller den på olika datum olika år. I år firas alla helgons dag 6 november, vilket innebär att den sammanfaller med Gustav Adolfsdagen. Och eftersom Gustav Adolfsdagen firas till minne av hans dödsdag är det kanske inget dåligt sammanträffande. Låt oss tända ett ljus på allhelgona för alla som gått före oss, såväl kungar som släkt och vänner.