Kulturen är oerhört viktig för oss, mer än vad vi tror. Både som människor och
som ett enat land.
Utan den finns vi inte, vi är bara ett ytligt skal som letar efter något att tillhöra. Det är kulturen som definierar oss som människor och som ett land.
Enligt mig har vår kultur tagits för givet under en längre tid. Vi vet att den finns omkring oss, men vi vårdar den inte, vi synliggör den inte, nästan som om vi skäms över den. Börjar vi inte vårda och synliggöra den, kommer den sakta men säkert försvinna, och ersättas av något nytt. Den svenska kulturen kommer att bli ett minne, som sakta men säkert tynar bort, tills det inte ens finns kvar i någons minne. När jag frågar folk vad kultur är för dem, svarar de flesta att det är något inom konstens rum. Det stämmer givetvis, men det är bara en liten del av vår kultur. Det är så mycket mer än konst. Det är våra folksagor, vår historia, våra samhällskoder, våra åsikter eller syn på olika saker, vår humor, våra årstider, våra högtider och vår natur. Allt detta och mer därtill definierar oss som ett folk, ett land.
Min mor kom till Sverige -67 från Ungern. Så varje sommar bilade vi genom Europa ner till Budapest. Resan tog 3–4 dygn beroende på hur långa köerna var vid tullarna (på den tiden fanns det tullar och kontroller mellan varje land). Vi kunde stå 5–6 timmar för att komma in i ett annat land. Ibland kunde det ta längre tid, om tullen ville gå igenom bilen och packa ut allt innehåll ur bilen och väskor. Men det fanns också ett sätt att slippa undan det, och det var genom att betala tullen en slant, så man kunde köra vidare utan någon kontroll. När vi väl var framme i Ungern, och kom in på gatan där min farmor bodde, så kom alla barnen springandes efter bilen och ropade att ”Nu är svensken här!” Man var känd på gatorna runt omkring för att man kom från Sverige. Jag var känd som ”Svensken” bland barnen, inte som en ungrare.
Alla frågade alltid hur det var att bo i Sverige; Stämde allt de hört från sina föräldrar? Var det verkligen så rikt? Kunde alla läsa i skolan? Finns det verkligen fri vård till alla i landet. Hade alla rinnande vatten hemma i husen, och var det verkligen så billigt med allt i Sverige? För i Ungern var det dyrt, medelklassen la mer än hälften av sin lön på hyran, elen var dyr, maten var dyr och nöjen som att äta och dricka ute var dyrt. Medelklassen i Ungern hade råd att jobba och äta hemma. Mycket mer än så hade de inte råd med. Jag minns att jag kände mig oerhört stolt över att komma från Sverige, nästan
speciell, utan att vara någon översittare. Jag har alltid varit ödmjuk mot människor som förtjänar det och mot dem som visar ödmjukhet tillbaka. Jag var som sagt svensk i deras ögon. Inte ungrare. Kanske för att man inte kunde prata flytande ungerska eller om det var för att man förde sig på ett annorlunda vis. Jag kastade aldrig sten på gatuhundarna, jag kom med mat till dem. Jag plockade upp skräp från gatorna och jag umgicks mest med ett par systrar som bodde granne med min farmor. Allt detta tyckte de flesta var ”konstigt”, vuxna som barn. Jag blev retad av många för att jag var annorlunda, svensk helt enkelt.
Men hemma i Sverige så kände jag mig inte som svensk, mer som en individ som levde i ett land. Där skilde sig Ungern från Sverige, i Ungern kände alla till sin historia, sina folkdanser, alla hade samma åsikter och syn på saker och ting. Det kändes nästan som att alla ungrarna kände varandra, även om det var två främmande människor som träffades för första gången. Det var ett enat folk, och ett enat land. Det kände jag inte alls hemma i Sverige.
Jag har länge funderat över varför jag känt mig som en individ som lever i ett land, Sverige. Det jag kommer fram till är för att vi skäms över vår kultur, som om det skulle vara något negativt eller dåligt. Ingen tanke på att utan den, hade vi inte varit där vi är idag, och att utan den hade vi inte haft allt vi har idag. Snarare ska vi förlöjliga vår kultur, trycka undan den och håna våra förfäder. Vi ska bara ta allt för givet. Allt vi uppnått och allt vi har, och då menar jag inte materiella ting, jag tänker mer på vår frihet och välfärd. Skulle allt det bara på något magiskt sätt blivit så? För mig är det ett hån mot alla förfäder som kämpade för att uppnå det vi har i Sverige. Och då undrar jag en sak:
När vi förlöjligar vår kultur, inte vårdar den eller är rädda om den, och tar den för givet. Hur ska människor som kommer hit kunna bli en del av vårt land? Hur ska de kunna känna sig som en del av vårt samhälle? När de flesta människor från andra länder är stolta över sin kultur, varför skulle de då avsäga sig sin kultur för att ingå i vårt ytliga samhälle?
