Förr fanns det ofta minst en styrkesten eller ”drängasten” i varje socken i Sverige. Det var särskilt tunga, kompakta, släta och svårgreppade stenar som oftast vägde runt 120 kg. Dessa stenar hade en väldigt stor social betydelse i det gamla svenska bondesamhället. För att räknas som en riktig karl förväntades man kunna lyfta en drängasten minst till midjehöjd och helst till brösthöjd. Något som verkligen imponerade på omgivningen var om man också kunde gå en viss sträcka med stenen.
När en bonde övervägde att anställa en ny dräng så var det inte ovanligt att lyftandet av en drängasten användes som anställningsprov. Misslyckades man med att lyfta stenen så fick man inte jobbet. Klarade man att lyfta den högt och till och med gå med den så kunde man få högre lön.
Drängastenarna kallades ibland också ”giftasstenar” eftersom man på vissa håll i landet inte ansåg att en man var värdig att få gifta sig förrän han lyft stenen. Man var alltså tvungen att klara lyftet för att få tillstånd att fria till sin käresta.
Drängastenarna placerades ibland vid ”lekvallarna” och ”lekstugorna” där ungdomarna samlades på helgerna för dans och idrottstävlingar. Ibland tävlade man i stenlyftning mellan olika socknar. Ibland restes slänggungor vid tävlingsplatserna och vinnarna i lyfttävlingen fick sedan rätt att gunga de vackraste flickorna eller att först bjuda upp de vackraste flickorna till dans.
Ibland placerades drängastenarna utmed kyrkvägarna och då brukade de manliga kyrkobesökarna stanna till vid stenarna och mäta sina krafter på väg till kyrkan och resultatet spreds sedan över nejden när alla samlades på kyrkbacken innan gudstjänsten. Ett exempel på detta är drängastenen längsmed prästavägen mellan Södra Säm och Gällstad i nuvarande Ulricehamns kommun, Västra Götaland, som användes som kraftprov ända fram till 1955.
Det fanns föreställningar om att vissa stenar var besjälade och hade en egen vilja och att det ibland kunde ”gå troll” i dem så att ingen kunde lyfta dem. Om någon hade betett sig illa så trodde man också att stenen kunde straffa mannen genom att vägra att låta sig lyftas.
Seden med drängastenar som ett mandomsprov och styrketest är mycket gammal och har sannolikt rötter ned i vikingatiden. Det finns myter om att asaguden Tor skall ha tävlat med en jätte i stenlyftning tills den sistnämnde blev så utmattad att han dog.
Seden är utbredd även på Island och Färöarna. På Island var det förr vanligt att den som sökte jobb på en fiskebåt fick börja med att lyfta stenar av olika storlek och tyngd och resultatet avgjorde sedan vilken position och lön man fick på båten. Det är via den isländska traditionen som stenlyftningen kommit att bli en gren i de moderna ”Världens starkaste man”- tävlingarna.
2018 lanserades en vacker och själfull dokumentär med titeln ”Fullsterkur” som skildrar den isländska traditionen kring styrkestenar och hur nära sammanvävd den är med isländsk och nordisk kulturhistoria, identitet och natur. Vi rekommenderar med varm hand våra följare att se den nedan:
