Den 3 mars ska politikerna i Uppsala ta ställning till huruvida Uppsala konstmuseum ska bedriva sin verksamhet i en nybyggd sektion i anslutning till slottet. Det förslag som presenteras är ännu ett exempel på den hänsynslösa brutalism som modern arkitektur präglas av, och som förpestar fler och fler historiska och relativt harmoniska stadsmiljöer. På många sätt speglar den här utvecklingen synen på kultur, arv och tradition i samhället som Gimle vill utgöra en motvikt till.
Att människor känner ett sammanhang och att man är en del av någonting är viktigt för ens välbefinnande. I Maslows berömda behovstrappa listas till och med ”Trygghet” och ”gemenskap” som det allra viktigaste förutom fysiska behov som mat, vatten och sömn. Ändå verkar vårt samhälle vara på att helt förkasta dessa saker. Kulturarv och nationell gemenskap fnyser man åt och betraktar som emotionellt nonsens som inte är till någon som helst nytta för någon i bästa fall, i värsta fall som rasism och en längtan tillbaka till 30-talet.
Det är så dumt att klockorna stannar.
För om vi utgår från att vi är överens om att trygghet och gemenskap är viktiga värden – Hur ska du uppnå detta utan någonting som faktiskt förenar? Kring vad vill du bygga vår gemenskap? Och innan du säger något: ”människors lika värde” räknas inte. Det är ett alldeles för diffust och betydelselöst attribut. Du kan lika gärna säga att du vill bygga en gemenskap kring ”snällhet”.
Men åter till Uppsala och den pågående attacken på över 400 år gammalt materiellt kulturarv. Ja, jag kallar det för en attack. Enligt språkinstututet är definitionen av en attack ”plötslig fientlig åtgärd, angrepp”, så jag känner mig bekväm med det ordvalet. Därav den något spetsiga titeln på den här krönikan. För det är nämligen svårt att se förslaget nedan som något annat än ett angrepp på den anrika slottsmiljön. Man strävar inte efter att lyfta upp eller komplettera den befintliga arkitekturen, utan snarare efter att livnära sig på den. Genom att utforma den nya byggnaden som man gör saboterar man den historiska miljön och helheten i syfte att framhäva sitt eget verk.
Det är rent av respektlöst mot tidigare generationer och de som byggt och bevarat slottet i över 400 år. Det påminner om barn som tycker det är roligt att måla på fotografier och målningar bara för att sätta sin egen prägel och ge uttryck för sin kreativitet. Normalt säger föräldrarna till när deras barn förstör andras verk, men i de fall det inte har hänt verkar det inte bättre än att dessa barn vuxit upp och blivit arkitekter.
När ska folket göra det som deras föräldrar borde ha gjort för flera årtionden sedan?
Arvid Nikolausson
Vice ordförande i Kulturföreningen Gimle
