Det är riktigt, som ofta påpekas i den årligt återkommande luciadebatten, att dagens svenska luciatradition inte sträcker sig längre bakåt i tiden än till början av 1800-talet. Men Luciagestalten är väl förankrad i den svenska folktraditionen, och kanske har vi firat henne så långt tillbaka som på bronsåldern. Dagens Lucia kan mycket väl vara de sista fragmenten av en tusenårig tradition, eller en bortglömd fornnordisk gudinna.
Traditionen med en ljusbärande kvinna som sjungande lyser upp den mörka morgonen den 13 december har sitt ursprung i början på 1800-talet och hör samman med den tyska traditionen Christkindlein där de tända ljusen symboliserar Jesu gloria.
Religionshistoriskt handlar Lucia om helgonet med samma namn. Lucia föddes enligt berättelsen på Sicilien på 200-talet e Kr och dog som martyr efter att ha vägrat gifta sig med mannen hon var bortlovad till. Innan hon torterades och dödades hann hon även riva ut sina egna ögon och ge dem till en hednisk man som förälskat sig i deras ovanliga skönhet.
Men långt innan berättelsen om hedersmordet på Siciliens bortlovade Lucia, och innan traditionen med den kvinnliga ljusgestalten som med Jesu gloria lyser upp våra mörka hus, firades den magiska lussenatten i Sverige. Natten före den 13 december var enligt den julianska kalendern den mörkaste och längsta natten på året. En natt då magiska ting kunde hända och där porten till de dödas värld var öppen. Det sades att djuren kunde tala till varandra den natten, och Lussegubben vandrade runt på gårdarna och ställde till med ofog. Vinden var full av onda makters magi natten till den 13 december. Det var en natt då man skulle skydda sig och de sina, men även en natt då det passade att spå sig själv och se in i framtiden.
I äldre uppteckningar uppges Lucia vara Adams första fru. Hon skapades enligt berättelsen av jord, precis som Adam, och inte av hans revben som hans andra fru, Eva. Lucia var farlig, till och med ond, och sades röva bort barn för att äta dem. Enligt den svenska traditionen hade hon flera egna barn, de så kallade ”underjordiska”. Osynliga väsen som levde under jorden. Andra uppteckningar gör gällande att Adams första fru istället var Lilit, en gestalt som förekommer både i judisk och mesopotamisk tradition, och även i Bibeln i Gamla testamentet. Eftersom Lilit var jämställd med Adam hamnade de två, enligt en tidigmedeltida text, i en dispyt om vem som skulle ligga underst vid samlaget, vilket resulterade i att Lilit lämnade Adam. Hon blev straffad av Gud och dömdes att leva ensam i öknen där hon, liksom Lucia, hade makten att röva bort nyfödda barn och döda dem. Kopplingen mellan Lucia och Lilit är stark och mycket talar för att de är en och samma person.
Dagens svenska luciafirande är alltså mångbottnad. Men det gör den inte mindre svensk. Luciatraditionen går långt tillbaka i Sveriges historia, och vi har ett ansvar att bevara och minnas den. För våra förfäder, för våra barn, och inte minst för alla de som inte delar vårt kollektiva minne om det svenska kulturarvet från födseln. För att integreras är kunskapen om det nya landets historia och kultur av största vikt. Att känna till, och delta i, våra vanligaste och äldsta traditioner och högtider skapar en känsla av samhörighet och gemenskap. Liksom vi tar del av andra länders kulturella uttryck och traditioner, bör vi dela med oss av våra egna, svenska, traditioner. Lucia är en av dem.
Vad gäller debatten om huruvida Lucian ska vara en man eller kvinna kan noteras att de onda väsen som enligt den svenska folktraditionen ställde till med ofog under lucianatten var av både manligt och kvinnligt kön i form av Lussegubben, Lucifer och Horn-Per, liksom Lucia och Lussi. Ett nygammalt perspektiv på Luciakröningen vore kanske därför att rösta fram antingen en manlig Lussegubbe eller en kvinnlig Lucia. Eller ett ickebinärt lusseväsen. Eller varför inte, ett luciatåg med alla våra gamla luciaväsen. Så länge vi fortsätter fira Lucia så förs denna urgamla svenska tradition vidare och Lucia, Lussi och Lussegubben lever vidare genom historien.
