På många gamla gårdar runt om i Sverige växer det fortfarande ett stort träd framför eller bredvid huset. Ofta en ask, ek eller lind, även om andra träd som hästkastanj, alm och bok också är vanliga.
Seden att plantera ett vårdträd på gården kan härledas till slutet av 1800-talet, men traditionen är sannolikt ännu äldre, kanske till och med forntida. Dyrkan av träd och lundar kan vi finna i både asatron och kristendomen. Dels vet vi att man under vikingatiden offrade i heliga lundar, och dels har vi världsträdet Yggdrasil, en ask, som sades ha ett grenverk som sträckte sig över hela jorden. Enligt asatron skapades den första människan av en ask, och Ask blev också hans namn. Embla, alla människors stammoder skapades av en alm.
Under vårdträdets rötter ansåg allmogen att gårdstomten bodde. Tomten vakade över gården och dess djur och människor. På vissa platser i Sverige trodde man istället att husormen bodde under vårdträdet. Även husormen hade till uppgift att vakta gården. Trodde man varken att gårdstomten eller husormen hade sitt hem under vårdträdets rötter så trodde man åtminstone att gårdens skyddsandar bodde i vårdträdet. Skyddsandarna var alla de släktningar som bott på gården i generationer tidigare och som nu, från den andra sidan, höll uppsikt över de som levde där nu.
Vid högtider som julafton och lussenatten hände det på vissa gårdar att man offrade till andarna i trädet. Ofta hällde man mjölk eller öl över trädets rötter. Kanske passade man också på att ställa en skål med gröt till hustomten eller de underjordiska vättarna vid trädets fot.
Ända in på 1800-talet finns det uppteckningar om hur man bett och offrat vid gårdens vårdträd. I arkiven finns också nedtecknade sägner om hur den som skadat ett vårdträd genast blev straffad av andarna eller gårdstomten. Från vårdträdet fick man varken bryta kvistar eller blad.
I Värmland berättades det om en bonde på Lövåsen i Rommenäs som inte ville ha kvar tomtarna på sin gård. Tomtarna bodde i det stora trädet på gården och där satt de och skrattade om kvällarna. En dag fällde bonden trädet, och i detsamma som han fällde det ”så skrattade det, så han aldrig hört så förr”. Men tomtarna försvann så fort trädet var fällt och kom aldrig tillbaka. (Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S. 102.)
Ordet vård härstammar från ordet varper, ett gammalt fornsvenskt ord för skyddsande. Ett annat ord för vård skulle kunna vara tomten, eller helt enkelt våra förfäders spöken – även ordet vålnad kommer från ordet vård. Att gårdstomten kunde bete sig som en vålnad eller ett elakt spöke snarare än en ordningsam liten gubbe finns det flera nedtecknade sägner som berättar. I Dalsland tvingades en familj lämna sitt hem på grund av gårdstomtarnas hyss:
”Det var en familj, som bodde i Vrenesdalen i Laxar-by, som var tvungen att flytta för att tomtgubbarna voro så farliga. De hade ett litet barn, som låg i vaggan. Rätt som det var kunde vaggan börja röra sig så fort, att barnet föll ur vaggan. Det var aldrig fred i huset. Det kastade och slog på vinden och inne på golvet om nätterna. Askan och kolen kastades ur spisen. Ingen kunde bo i den stugan”. (Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S. 107.)
Att tro på och respektera vården och vårdträdet var ett sätt att visa respekt för sina förfäder och de som tidigare bott på gården. Ordet vårdträd syftar alltså inte till ett träd på gården som man vårdar, utan ett träd vars ande vårdar gården, eller där gårdens andliga beskyddare bor. På vissa platser i Sverige kallades vårdträdet för tomteträd, vätteträd eller boträd.
Viktor Rydberg skrev om vårdträdet i Fädernas gudasaga 1887:
”De gamla vårdträden, som växa på gårdsplanerna, hava själar, som känna de människor, som de sett födas och växa upp i närheten av sin skugga. Bor en släkt länge på sin gård, och har vårdträdets själ sett många barn av den släkten leka under dess krona och växa upp till dugande människor, då uppstår ett förtroligt förhållande mellan vårdträdet och släkten”.
