När någon respekterad, omtyckt eller vänlig person hade avlidit i det gamla Sverige, så hedrade grannar, vänner och släktingar den döde genom att hacka granris och enris och strö ut det längs den väg som begravningsföljet skulle gå till kyrkan med kistan. En slags sista hälsning och hedersbetygelse till en avliden person alltså. Denna sed kallades att ”strö för den döde”.
I många fall användes det hackade riset till att göra en slags dödsannons på vägen i megaformat (ca 6 m lång). I den rektangulära ”dödsannonsen” lade man ofta två grangrenar i form av ett kors och skrev den dödes initialer med hackat ris. Barren i korsgrenarna skulle i så hög utsträckning som möjligt alltid peka mot kyrkan, så att den döde skulle hitta ”hem” och inte gå miste om sitt eviga liv i himlen om han eller hon bestämde sig för att gå igen/spöka.
På vissa orter ställde man även ut granar längs vägkanten och bröt topparna i riktning mot kyrkan.
Ju fler personer som strödde ris och gjorde konstverk längs vägen, desto större hedersbetygelse var det för den döde och dennes familj.
På många orter bjöd den avlidnes släktingar in alla som hade visat den döde denna hedersbetygelse till en särskild mottagning efter själva begravningen. I Blekinge kallades denna mottagning för ”strögille”.
Min egen morfar har berättat för mig om hur han som barn deltog i att strö för döda i sin by, så traditionen har inte varit utdöd särskilt länge. Idag är det ju dock väldigt ovanligt med begravningsprocessioner till kyrkan, vilket innebär att traditionen förlorat en del av sin grund och därför tyvärr försvunnit.
