Nyårsafton omgärdas inte av riktigt lika många djupt historiskt rotade allmogetraditioner som många av våra andra högtider. Kanske har detta delvis att göra med att nyårsfirandet i traditionell svensk kontext har stått i skarp skugga av jul- och knutsfirandet liksom med det faktum att vi endast använt vårt nuvarande kalendersystem sedan år 1735. Många av de dominerande nyårsederna är därmed av mer modernt, borgerligt och allmänt västerländskt slag.
Våra dagars nyårsfester, där vi klär upp oss, dricker champagne och äter mer påkostade middagar än annars kan sannolikt spåra sina rötter till borgerlighetens nyårsbaler under 1800-talet och den samtida seden med att mer välbeställda familjer ofta besökte varandra under nyårshelgen och i samband med det arrangerade privata fester.
En sed som sannolikt kan spåras till patron-klient systemet i antikens Rom var att man förr i tiden delade ut nyårsgåvor, både inom familjen, men också mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ända fram på 1900-talet, så var det i vissa landsändar vanligare med utdelning av gåvor på nyårsafton än på julafton.
Seden med att avge nyårslöften skulle dock kunna sägas ha väldigt långa, inhemska anor. Enligt de fornnordiska sagorna så var det under vikingatidens julgillen vanligt förekommande att man vid den så kallade ”Brage-bägaren” uttalade ett löfte om vad man skulle åstadkomma och förbättra under det kommande året. Kanske bär vår tids nyårslöften vissa spår av detta.
Traditionen med klockringning och uppläsning av Alfred Tennysons nyårsdikt på Skansen i Stockholm går tillbaka till år 1895. Seden med att ”ringa in” det nya året tycks dock ha betydligt äldre anor och tycks i sin tidigaste form , på vissa platser, ha bestått i att grupper av ungdomar olovligen tog sig upp i kyrktornen och ringde in det nya året. Det förekom även att man arrangerade uthållighetstävlingar vid nyårsringningen där den som orkade ringa i klockan längst troddes få längst lin och bäst skörd under det kommande året.
I den historiska folkliga traditionen är nyåret också starkast förknippat med just andar, magi och spådom.
Nyårsnatten ansågs vara ett av de tillfällen under året då gränserna mellan de levandes värld och andevärlden flöt ihop och då diverse väsen var mer aktiva än vanligt. Då nyårsnatten dessutom var en slags portal till framtiden och det kommande året, så ansågs denna tid därför också vara den bäst lämpade för utövandet av spådomskonst av olika slag.
Precis som många av dagens människor, så oroade sig många människor förr för hur de skulle klara sin försörjning, för hur det skulle gå med hälsan och välbefinnandet hos dem själva och nära och kära samt för hur deras framtida kärleksliv skulle se ut.
Då tron på andar, väsen och magi var mer utbredd bland människor i äldre tider så uppstod en rad sedvänjor kopplade till spådom under nyårshelgen.
En sedvänja som tycks ha förekommit i hela landet var att ”gå årsgång” på nyårsnatten. Exakt hur gammal denna sedvänja är tycks inte säkert gå att fastställa, men det kan nog inte uteslutas att den kan ha sina allra djupaste rötter ned i förkristen tid. Syftet med årsgången var att få gud eller andevärlden att avslöja framtiden. Årsgången föregicks av en ritualistisk reningsfas som bär vissa likheter med hur schamaner runt om i världen förbereder sig för att ingå i transliknande tillstånd. Man fick inte äta eller dricka, skulle helst tillbringa sin tid i isolerad, meditativ tystnad, man fick inte titta in i en eld etc.
Själva årsgången bestod i att man under ritualistiska former, under nyårsnatten, uppsökte platser som ansågs magiskt laddade t ex tre vägkorsningar där man skulle uttala magiska ramsor eller kanske sätta sig ned i mörkret, helt klädd i päls, och under en lång tid meditativt studera t ex en yxas egg i hopp om att något högre väsen skulle visa årsgångaren framtiden i den eller frambringa några andra tydbara omen eller tecken. Denna sed fanns t ex även på Island.
Vanligast var dock att man gick årsgång på ett antal kyrkogårdar på nyårsnatten. Oftast skulle antalet vara 3 eller 7. Då vissa väsen och andar antogs vara motståndare till att människor störde deras viloplatser och fick tillgång till framtiden, så betraktades årsgången som potentiellt farlig.
Ett folktroväsen som ansågs särskilt farligt för årsgångare var Gloson- ett jättelikt vildsvin med glödande ögon och en rakbladsvass rygg som den, genom brutala rusningar, använde för att lemlästa nattvandrare eller klyva dem mitt itu.
Ett annat hot mot årsgångare som inte följde sedvänjans alla regler var Kyrkogrimmen – ett spökdjur, oftast i skepnad av en förvriden hund, getabock eller tupp. Kyrkogrimmen var kyrkogårdarnas och de avlidna andarnas väktare. Detta väsen grundar sig i en förr utbredd sedvänja med att mura in ett avlidet djur i väggen på en nybyggd kyrka eller under dess tröskel. Bakgrunden till att man gjorde så var att man annars trodde att det var den första människan som blev begravd på kyrkogården som skulle förvägras inträde i himmelriket och bli dömd att som vålnad vakta gravarna.
Kyrkogrimmen ansågs i vissa fall också stå förbindelse med Nattravnen- ett mörkt korpliknande väsen, som på vissa platser ansågs vara en reinkarnation av självmördares själar.
Bortsett från årsgången så praktiserades också en mängd andra spådomskonster under nyårshelgen. Vanligt förekommande var att man spådde i askan från nyårsnattens eld eller i smält bly.
Nyårsnatten ansågs av många unga kvinnor vara ett av de bästa tillfällena att få information om deras blivande man. Ett av de mer udda sätten var att naken sopa golvet i hemmet moturs. På vissa platser rusade unga kvinnor in i mörka vedbodar och rykte åt sig det första vedträ de kom åt. Formen på vedträt ansågs då kunna avslöja viss information om utseendet på deras blivande man.
Mer vanlig var sedvänjan med att ”niga åt nykung”. En ung kvinna kunde då ta med sig en psalmbok, gå ut i skogen eller på en äng om natten, niga tre gånger åt månen och uttala ramsan:
”Kära nykung. Vems skjorta skall jag sy? Vems kaka skall jag baka? Vems maka skall jag bli?”
Därefter slog hon slumpmässigt upp en sida i psalmboken och psalmens innehåll ansågs då kunna ge en viss vägledning om hennes framtida kärleksliv.
Vid sidan av kärleksliv, hälsa och kommande skördar, så oroade man sig också mycket över husdjurens välgång och det var inte ovanligt att man under nyårshelgen kallade till sig så kallade kloka gubbar eller gummor som kom och utförde ritualer och uttalade besvärjelser som skulle säkra djurens välgång inför det kommande året.
