Jakt med rovfågel i äldre tiders Sverige

Jakt med hjälp av rovfågel/falkenering finns genom gravfynd från Gamla Uppsala belagt i Sverige från folkvandringstiden ca år 500 efter Kristus.

Även i många hövdinga-gravar från vikingatiden har man funnit jaktfåglar tillsammans med de döda. Att man ville att de döda hövdingarna skulle ha sällskap av sina jaktfåglar i eftervärlden/Valhall tyder på att fåglarna sågs som mycket viktiga och hade hög status i det fornsvenska samhället.

Falkeneringen anses av vissa forskare ha spridits till övriga Europa av goterna, som i sin tur ansåg sig härstamma från Sverige.

Våra förfäder jagade med flera sorters rovfåglar såsom örn, falk och hök. Något som tycks ha varit närmast unikt för Sverige och Skandinavien är att man även jagade med Berguv.

I de fornnordiska sagorna nämns flera exempel på förekomsten av falkenering med koppling till Sverige.

I sägnen om den danske kungen Rolf Krake sägs det att Krake hade en jakt-hök vid namn Hábrók som var så skräckinjagande att den vid en strid mellan svenskar och danskar i gamla Uppsala skall ha dödat 30 st av den svenske kung Adils den mäktiges jaktfåglar.

I Gautreks saga får vi veta om kungen Gauti som regerade över Västergötland att både han och hans son Gautrekr ägnade mycket av sin tid åt jakt med rovfågel. Men efter att kung Gautis hustru tragiskt dött så abdikerade han och överlät tronen till sin son för att under resten av sitt liv i djup sorg sitta vid hustruns gravhög och därifrån jaga med sin hök.

I Olav Tryggvassons saga sägs det att han en gång i vredesmod plockade fjädrarna av sin syster Astrids hök som en hämnd för att hon vägrade att hjälpa honom att skapa en viktig allians genom att ingå ett strategiskt betydelsefullt äktenskap. Uppgiften är intressant, dels för att den antyder att forntidens nordiska kvinnor var självständiga och hade rätten och modet att säga nej till arrangerade äktenskap, dels därför att den antyder att fågeln var viktig och kär för Astrid, men i just denna kontext framförallt för att den utgör ett belägg för att även kvinnor kunde äga och jaga med rovfåglar i forntidens Skandinavien.

Även i det fornnordiska språket och poesin finns flera spår av traditionen med att jaga med rovfågel. Ett av de allra vanligaste inslagen i fornnordisk poesi var så kallade ”kenningar” dvs avancerade och poetiska omskrivningar för mer vardagliga ord.

Enligt skaldediktningens kenningar är en vanlig poetisk term för hand ”Hauks klif”, vilket måste ha tagits från jakten, i vilken fågeln sitter på jägarens hand.

I andra kenningar nämns armar eller händer som ”hökens strand”, ”hökens fäste” och dylikt. Egil Skallagrimsson var först att använda uttrycket ”hökens galge”, när han beskrev en mänsklig hand. Vilket syftar på en ivrig rovfågel som försökt ge sig iväg för att jaga innan repet som den var bunden med hade lossats från handsken, och den därför blev hängande från handen.

I den Äldre Västgötalagen, som skrevs på 1200-talet, står nämnt i Förnämesbalken 7:3 att ”Hittar någon hökar i sin skog eller på allmänning, binder kastremmar om deras fötter, icke må en annan taga bort dem, med mindre han gör sig skyldig att böta”. En liknande skrivning fanns i den äldre Skånelagen. I Västmannalagen från 1300-talet omnämns ”jakt med hök och hund”.

Även i den äldre svenska och nordiska konsten finns spår av rovfågelsjakten.

Det äldsta exemplet är en runsten som kallas för ”Böksta-stenen” och som tros vara skapad kring 1000-talet efter Kristus. Ristningen skildrar hur den fornnordiske jakt-guden Ull med hjälp av hundar och två jaktfåglar nedlägger en älg. Stenen är också unik eftersom den tros vara den tidigaste avbildningen i världen av användandet av skidor.

På den berömda Bayeux-tapeten från 1000-talet, som beskriver den normandiska erövringen av England, skildras den brittiske kungen Harald Godwinson, en ättling till den svenske vikingen Styrbjörn Starke, med en jaktfågel på sin arm.

En kyrkmålning från 1200-talet i Risinge kyrka i Östergötland bär namnet ”Den krönte falkeneraren” och illustrerar en ridande man med kungakrona som har en jaktfågel på armen.

I en av korstolarna från 1300-talet i Lunds domkyrka återfinns ett träsnideri som skildrar en kvinnlig falkenerare.

Det svenska kungahuset hade från Gustav II Adolfs tid och flera hundra år framåt heltidsanställda falkenerare och rovfågelsuppfödare. På ett jaktporträtt av drottning Kristina från 1600-talet skildras hon åtföljd av sin falkenerare. Den siste kunglige falkeneraren dog år 1867 i sitt tjänsteboställe vid Solna kyrka.

Livrustkammaren har också ett porträtt från 1700-talet av en isländsk jaktfalk.

I många arabiska källskrifter från 1200-1300-talet nämns att Norden exporterade exceptionella jaktfalkar, speciellt från Island, eller ”de vita falkarnas ö”. Därifrån fick bland annat Egyptens sultan sina falkar, som han betalade 1000 dinarer stycket för.

Redan i den brittiska Domesday-book från år 1086 nämns en importerad norsk hök.

I ett brev från slutet av 1300-talet tackar påven den danske kungen Valdemar Atterdag för en dansk leverans av jaktfåglar. På 1400-talet ansökte den svenske kungen Magnus Eriksson om ett särskilt tillstånd hos påven om att få exportera jaktfalkar även till icke-kristna länder. Ansökan beviljades.

I trakterna kring halländska Falkenberg bedrevs förr en intensiv fångst av rovfåglar avsedda för jakt och det skall vara av detta som staden fått sitt namn.

Det finns belagt att en del av de fåglar som exporterades senare rymde och återvände till Norden.

I Särna kyrka i Dalarna prydde man kollekthåven med bjällran från en förrymd jaktfalk.

Som ytterligare kuriosa kan nämnas att ända fram till 1900-talets början så finns det belagt att fattiga människor i Roslagen nyttjade vilda örnar för att få mat under svåra tider. Med risk för eget liv klättrade hungriga människor upp i örn-nästen och band fast en av örn-ungarna i benet vid boet. På så sätt stannande ungen i boet flera veckor efter att den blivit flygfärdig och föräldrarna fortsatte att leverera harar och annat vilt i hela stycken till boet. De hungriga människorna klättrade sedan då och då upp och tog en del av jakt-bytet. Ungen svalt ofta inte för det, men föräldrarna fick jaga mer intensivt. Efter en tid knöt man loss ungen som kunde flyga iväg.

Sedan 1969 är jakt med rovfågel förbjudet i Sverige. Även i Norge råder förbud, men i övriga Europa är det tillåtet. Utlåning av danska jaktfalkar bidrog till att rädda den svenska pilgrimsfalken från utrotning.

Luftfartsinspektionen ansökte år 2004 om dispens från det svenska förbudet för att kunna använda jaktfåglar för att hålla start- och landningsbanor på svenska flygplatser fria från måsar och andra fåglar som kan skada flygplanen.

Det svenska falkenerar-förbundet har relativt nyligen ansökt om dispens hos Jordbruksverket för att få tillåtelse att under vissa omständigheter och mot erläggande av särskild jaktlicens få jaga med rovfågel.

År 2010 uppförde FN-organet UNESCO falkenering på sin lista över gränsöverskridande mänskligt kulturarv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *