Stångstörtning är en folkidrott som kräver både styrka och teknik. En trästock ska skickas iväg så långt som möjligt, inte helt olikt kulstötning. Stången är 4,2–4,5 m lång, 26–27 kg tung, har en diameter av 13 cm i den tjocka änden, 6–7 cm i den tunna änden, och är gjord av gran. Det var en vanlig tävlingsgren förr i Sverige , men försvann från allmänheten i slutet på 1800-talet då det blev vanligare med anglosaxiska idrotter som bandy och fotboll.
Ursprunget tycks vara okänt, men idrotten har sannolikt mycket gamla anor. I Olaus Magnus bok ”Historia om de nordiska folken” från 1500-talet, så nämns det att lansiärer och andra krigare under medeltiden övade upp sin kroppstyrka genom att lyfta och kasta tunga stänger. Om detta är ursprunget till stångstötningen, så innebär det i så fall att idrotten tidigare utövats över hela landet.
De senaste århundraden har den dock nästan uteslutande utövats på Gotland. Vid de årliga folkidrottstävlingarna ”Stångaspelen” på Gotland, som har tusentals deltagare, så utgör stångstörtningen fortfarande en av huvudgrenarna.
