Ålamörker, så kallas i sydsvensk folkmun den tid från september till november då höstmörkret lägger sig över Östersjöns kuster och då ålen förr i enorma stim gled in över de södra kusternas sandbankar på sin mystiska vandring mot fjärran vatten.
Just den mystik som omger ålens säregna beteende och utseende har givit den en unik ställning i det svenska kulturarvet.
I stora delar av framförallt norra och västra Sverige ratade man länge ålen som föda på grund av dess likhet med en orm. Enligt en äldre folklig myt, som bland annat upptecknats hos den traditionalistiska svenska minoriteten i Estland, så var ålen ”ormens broder” och ansågs härstamma från den bibliska ormen i paradiset som lurade Eva att äta från kunskapens träd. En annan folklig föreställning var att ålen livnärde sig av liken från förlista sjömän, vilket gjorde det till en indirekt form av kannibalism att förtära den. En ytterligare föreställning med stor utbredning var också att ålens blod var giftigt (Något som modern forskning kunnat bekräfta, men det gäller främst om ålens blod kommer i direkt kontakt med ögonen)
I andra, framförallt de södra och östra, delarna av landet så har ålen haft en närmast oumbärlig roll i försörjningen och kulturen.
Sitt allra starkaste avtryck har ålen satt på kulturen längs den så kallade ålakusten i Skåne.
Längs denna kust har under århundraden en särskild sorts traditionella byggnader, benämnda ålabodar rests. I dessa bodar bodde fiskarna långa perioder under höstens fiske och här förvarade man också sina fiskeredskap.
Med tiden utvecklades en säregen tradition benämnd ålagille i dessa bodar. Traditionen finner sin rot i det faktum att fiskarna oftast var fattiga män från arbetarklassen som hyrde sin rätt att fiska ål från välbeställda präster eller adelsmän. ”Hyran” betalades sedan i ål. I samband med denna betalning utvecklades en särskild sorts gillen då man, över klassgränserna, förenades i en fest med ålen i centrum. Enligt traditionen skall ett äkta ålagille innehålla minst fyra olika ålrätter. Vanligt förekommande rätter var ålasoppa, ”luad” ål, ”halmad” ål och stekt ål. Med tiden utvecklades en rad särpräglade sedvänjor kopplade till ålagillena, såsom att ”äta ål i kors”, kora ”ålakung” etc.
Inte bara ålens kött togs tillvara, utan också dess skinn. Sverige är det enda landet i Norden där en utbredd tradition funnits av att använda ålskinn till diverse bruksföremål. Ålskinn har använts i alltifrån seldon till hästar, jordbruksredskap såsom slagor, bössfodral och till och med klädesplagg och sängkläder. I Östergötland var det vanligt förekommande att kvinnorna använde hårband av ålskinn för att bevara sina traditionella flätor medan de sov. Förutom den rent praktiska funktionen troddes ålskinnet ge extra växtkraft och lyster till kvinnornas hår.
Förutom ålens kött och skinn användes också dess fett som bränsle i lampor samt till bereda skinn med för att förebygga torrsprickor.
På många platser i landet var det vanligt förekommande med brunnsålar, vilket innebar att man helt enkelt nyttjade ålar som ett slags vattenfilter genom att släppa ned dem i gårdens brunn där de bland annat motverkade förekomsten av E. Coli-bakterier genom att äta möss, råttor och groddjur som föll ned i brunnen. Brunnsålar kunde bli mycket gamla och sägs i vissa fall ha levt i över 100 år.
Vid sidan av sin betydelse för hushållningen har ålen också satt avtryck i vårt språk, vår folktro och folkmedicin.
Sjöfågeln Storskarv kallas i folkmun för ålakråka. Talesättet att vara ”hal som en ål” är vanligt förekommande i vårt språk än idag. Ett vanligt ordstäv i äldre tiders Västmanland var ”Ta ålen i stjärten och ungmön på orden, ej halare handslag finns här på jorden”. I jämställdhetens namn vände man dock på detta ordstäv i Småland, där man istället sade ”Ta ålen i stjärten och ung man på orden, ej halare handslag finns här på jorden”
Utifrån ålens beteende trodde man sig förr kunna spå väder. I Söraby socken i Småland trodde man till exempel att små ålstim om våren förebådade en regnig sommar och översvämningar.
En vanlig föreställning i folktron var att gravida kvinnor aldrig borde beträda mark där en ål nyligen slingrat sig eftersom hon då riskerade att drabbas av sjukdomen ålavred, vars symptom var kraftiga smärtor och kramper i magen.
Inom folkmedicinen användes bland annat ålens fett av kloka gummor för att stoppa håravfall hos hästar. Man kunde också släppa ned en ål i brännvin som man sedan gav till en drinkare i tron att sådant brännvin kunde bota alkoholism. (Kanske fungerande faktiskt det sistnämnda, i likhet med andra former av idag svårbegriplig folkmedicin och folkmagi, i några enstaka fall, genom den psykologiska kraften i placeboeffekten?)
Det senaste halvseklet har det svenska ålbeståndet minskat dramatiskt och är idag allvarligt hotad. Hotet mot ålen är också ett existentiellt hot mot de delar av det svenska kulturarvet som ovan beskrivits. Orsakerna till ålens decimering tycks vara flerfaldiga och komplexa, men den som äter ål, och därmed levandehåller traditionerna, bör överväga att samtidigt donera en slant till något av de projekt som arbetar för att bevara och stärka ålens bestånd.
”Här på den svenska ålakusten finns nu inte längre så många fiskare kvar, och de blir ständigt färre, men deras närvaro och sysselsättning har under lång tid präglat platsen. Fiske efter ål har här under århundraden kommit att påverka såväl kulturen och traditionerna som språket. Här lägger man en extra ödmjuk vokal till varje ord som innehåller ål: ålakust, ålafiske, ålabod och ålamörker. Här känner nästan alla de gamla fiskarna vid namn. Här har de flesta någon gång varit på ett ålagille, den speciella fest som under mörka sensommar- eller höstnätter helt och hållet helgas åt ålen. Här har ålen, traditionen kring den, men också kunskapen om den, blivit en ofrånkomlig del av den lokala identiteten.
Ålfiskare är något du föds till, något du över generationer har formats till. Det finns naturligtvis inga universitetskurser eller yrkesskolor för ålfiskare. Den särskilda kunskap ålfiskaren besitter kommer inte från skolsalar eller laboratorier. Den har traderats genom århundraden, likt en uråldrig berättelse som ingen har skrivit ner. Hur man syr en ålahomma och hur man flår en ål, hur man läser havet och vädret, och hur man tolkar ålens rörelser under vattenytan; denna specifika och säregna kunskap har förts vidare i det praktiska arbetet, som en gemensam erfarenhet som sträcker sig över generationerna. Så har också ålfisket ofta varit ett yrke som stannat inom familjen och gått från släktled till släktled. Den blir inte ålfiskare som inte redan på något sätt redan har ålfisket i blodet. Och den blir inte ålfiskare som inte också ser det som ett sätt att värna och förvalta något större än själva fisket.”
– Ur boken Ålevangeliet av Patrik Svensson
För ytterligare förkovran kring ålens roll i den nordiska kulturhistorien rekommenderas boken Havsråttor, kuttluckor och rabboxar – Folklig kunskap om fiskar i Norden, skriven av etnobiologen Ingvar Svanberg.
